Världens största bekymmer?

Nervös, roligt, irriterande, häftigt, tråkigt, glad, trött, långa arbetsdagar, köer, planering, träning, sliten och kallt.

Jag satt i bilen måndag morgon och var nervös hur det skulle vara på praon, jag visste ingenting. Jag hade inte mött eller träffat personerna där, jag hade inte varit på Peab förut. Jag kom till arbetsplatsen Peab en måndagsmorgon de 15 november 2012 där dem behandlade mig mycket bra och trevligt. Det första dem gjorde var att hälsa på mig och visa mig runt på våningen bostad. Jag tror det fanns 5 eller 6 olika våningar på Peab alla våningar hade ett specifikt ämne eller vad man ska säga som dem arbetade med t.ex. ekonomiavdelningen var en och bostad var en annan. Dem visade mig mitt kontor och sedan vad köket och allt sådant fanns. Under lunchen varje dag gick vi ut och åt. Sedan fick jag några uppgifter som jag skulle få pröva på att göra och det första var att skriva in personer i ett system och sedan fakturera en förskottsfaktura på ett visst belopp till dem som köpt lägenheter vid t.ex. friendsarenan.  Det tyckte jag var roligt sedan fick jag andra varierande uppgifter som att t.ex. kolla UC på personer.

Det var den andra veckan när en tjej ringer om att det var fukt i hennes badrum och då erbjöd vi oss på Peab att komma på en gång men då sade hon att vi inte fick komma idag fast hon var hemma. Dem planerade in en tid där dem åkte ut till henne och kollade upp vad felet var men resultatet var schampo och balsam rester och kosmetika rester på toaletten. Och sedan filmade dem inne i toaletten men tjejen var envis och skrek på telefonen hela tiden och sa att det var något annat. Hon sade tvärt emot än vad dem på Peab sade. Några dagar senare, min sista prao dag där så ringer hon upp igen och skriker hela tiden i telefon och då ber arbetaren om att hon ska tala lite lugnare men hon tjafsade emot ännu mer.

Vi på Peab hade bevis på schampo och balsam produkter och kosmetik rester i baddrummet men tjejen skriker i telefon och säger emot. Hon sa att det var fukt i badrummet men det var det inte. Arbetarna hade varit ute på plats och tagit olika slags tester och filmat inne i toaletten och inget bevis gavs. Inget var fel i lägenheten men denna tjej ville självklart ha rätt och hon kunde inte ge med sig, så hon ringer till min mosters man som jobbade på Peab först och sedan till cheferna för han hade inget med detta att göra och sedan säger hon att hon ska anmäla detta och att hon vill flytta ut på en gång men på Peab har dem 100 % rätt och hon argumenterar hela tiden och hon har 0% rätt.

Folk gör en liten sak till värdens grej, istället för att vara envis och ringa till alla arbetare på kontoret så kunde hon ge med sig och ta emot resultatet som dem kommit fram till. Varför göra en så liten grej till världens största grej? Det finns viktigare saker i livet än denna lilla grej. Varför ska man anmäla personer när hon har fel men inte kan ge med sig? I slutändan så kommer hon ha fel och Peab rätt för att dem har massvis med olika bevis och hon har inte ett enda bevis. Hon borde tänka innan hon anmäler någon, hon har säkert gjort riktigt stora tabbar eller fel, utan att riktigt veta hela sanningen vad det är i badrummet.

Alla arbetare på arbetsplatsen har kontakt med varandra så att alla visste om detta! Men hon är ju så osmart så hon ringer och klagar på alla som inte ens är inblandade för att hon kanske vill ha ett fräschare badrum, men det hjälper inte för att på ett företag samarbetar man och då vet alla vad som händer och vem det är och att om samma person ringer, vad ska man göra då, i den situationen?

I en sådan situation hade jag inte bettet mig på det viset för att man får ta det som det är. Jag skulle ta reda på vad det var, eller låta dem på Peab kolla upp vad det var för något och om jag kunde förhindra detta så skulle jag ta det som det var och kanske bara tvätta i badrummet en extra gång.

Jag tycker att Peab gjorde 100 % rätt och kvinnan gjorde fel. Peab hade alla möjliga bevis och kvinnan hade inte ett enda. Jag tycker att detta är onödigt, att göra en så liten sak till världens största bekymmer.                                                             

Av: Stina Norio