En stressig dag.

Prao krönika.

Nybakat bröd, diskmaskinens buller och en stark lukt av nybryggt kaffe möttes jag med varje morgon på min prao på Sigtuna Stiftelsen.

En överglad kökschef och massa roliga arbetskamrater som välkomnade mig varje morgon med massa nya väl planerade skämt,

Som snabbt gjorde dagen bättre. Nere i köket stämningen mycket bra och alla skrattade och hade roligt medans alla arbetade flitigt och noggrant. Alla som jobbade i köket var killar i samma ålder och i samma kompiskrets, både på jobbet och utanför.

Men en trappa upp i servitrisen jobbade det tre damer i 40 års åldern som inte alls fattade killarnas idéer eller förslag, ville inte alls förstå eller hjälpa till på något sätt. Tillexempel en gång så skulle vi göra lunch och middag för en konferensgrupp på 45 personer. Vi förberedde allting fint. Jag fick i uppgift att hacka grönsakerna och sedan skulle jag fräsa dem på det stora stekbordet.

Allting skulle vara i perfekta lika stora bitar och ingenting skulle vara för lite eller för mycket fräst. Vi hade arbetat hela dagen för dem här gästerna . Det var alltså en viktig konferensgrupp för Sigtuna Stiftelse. Medans tiden gick och folket började komma så visade det sig att dem inte alls var 45stycken. Utan 75 stycken. Vi nere i köket hade hört fel..

All mat vi hade gjort var vi tvungna att göra en gång till. All mat som vi hade jobbat med och planerat hela dagen, skulle vi nu göra 35 tallrikar till. Och på mindre en än timme. Allting blev kaos , jag fick snabba order om att göra lika mycket grönsaker och fräsa dem som jag hade gjort tidigare. Då började jag känna en väldig stress.

Och jag blev plötsligt rädd för att göra fel.

Kockarna i köket jobbade snabbt men man såg att dem också blev stressade. Jag vet ju hur det är att jobba i kök eftersom jag är uppfostrad av en köksmästare som är min pappa, och då har man ju hört alla möjliga historier. Och jag har nog aldrig sett någon som skalat potatis så snabbt min arbetskollega gjorde den stunden. Efter att jag har lyckat skära mig två gånger på dem sylvassa knivarna och bränt mig fåtal gånger på stekbordet så började allting komma till ordning och all mat började bli klar. Då hade gästerna på ovanvåningen ätit upp allt kuvertbröd och man började se att dem var smått irriterade på oss i köket. Men så fort all mat hade kommit ut så blev dem glada, och berättade att dem var väldigt imponerade på oss att vi hade klarat allting så snabbt och på sådant kort varsel. Då blev man ju själv jäkligt glad att det faktiskt finns glada människor som har tåla mod och kan vänta på något. I stället för att stressa och vara sur som dem damerna i servitrisen. Dem tyckte inte alls att kvällen var lyckad. Medans konferens gäster tackade väldigt hjärtligt för maten och sedan åkte till Arlanda för att åka hem.

Vid den stunden så var jag helt uppspelt och trodde inte att någon kunde jobba i den här stressen. Jag hade ont i benen och skavsår. Jag var helt och hållet slut. Jag kollade runt på alla andra, och dem hade precis samma ansiktes utryck som innan ruset ens hade börjat. Var dem vana? Jobbade dem i stressen ofta? Jag skulle nog kunna lära mig och jobba med den här stressen, men till lagom mängd. Jag tycker det är väldigt kul att jobba med mat och att få stå upp och gå runt hela dagarna, äta god mat.

Jag tycker i alla fall att min prao upplevelse på Sigtuna Stiftelsen har varit väldigt rolig och jag praoar gärna där igen och det har varit mycket lärorikt.

Och jag tycker att det är mysig stämning. Tillexempel när det blir jul lagar man ju bara jul inriktad mat och på påsken gör man fina påskbord och påskmat. Man får mera känsla i alla högtider.

Fast dock kan man märka på min egen pappa när han lagar mat hemma att han aldrig nästan vet hur man lagar mat till bara 4 personer utan lagar mat till nästan dubbelt så många, men de brukar inte göra något för då har alla matlåda tills morgon dagen.

Jag vill absolut praoa eller arbeta i ett kök igen . 

Helena Ward.