Det var
måndag morgon och jag gick till bussen i det typiskt svenska höstvädret, regn
och vind. Bussen var försenad och jag var nervös över att jag inte skulle hinna
med den bussen som jag skulle byta till. Jag ville ge ett bra intryck, och det
innebar nog inte att komma försent. Som tur var hann jag med bussen och kom
till min praoplats i tid, Norrbacka förskola.
Jag blev glatt bemöt av Anette, min kontaktperson. Hon visade runt mig och berättade för mig vilken avdelning jag skulle vara på, femåringarnas. Jag tycker att barn är vid deras jobbigaste ålder när de är fem, men jag tänkte på det positivt och att jag nog skulle lära mig något av detta. Jag tyckte att det var lite konstigt att hon inte berättade något mer, som rutiner eller presenterade mig för barnen, men jag tänkte att det skulle hon nog göra senare eftersom att det var dags för morgonsamling. Men det gjorde hon inte, hon kanske glömde eller så hade hon inte tänkt på det alls…?
När jag fick träffa barnen hängde de över mig och ställde frågor. Jag lärde dem olika saker som jag också lärt mig när jag gick på dagis och det uppskattades av både barnen och fröknarna. Jag tänkte att detta nog skulle bli en bra vecka, men fröknarna behandlade mig nästan som ett barn, ändå fast barnen såg upp till mig och att jag lärde dem saker och hjälpte dem.
Jag tror att detta kan bero på att barnen kom till mig när de behövde hjälp och att fröknarna då blev avundsjuka. De kanske också hade haft praoelever där förut som inte tagit ansvar, och då kanske de inte trodde att jag kunde det heller. Men efter ett tag, när de lärt känna mig, lät de ju också mig ta lite ansvar. Jag tror att de kanske ville att man skulle ta initiativ, men jag visste inte vad jag skulle göra direkt, eftersom att jag inte kände deras rutiner och då kanske jag fått ta mindre ansvar eftersom att rutiner är viktiga för små barn så de lär sig. Det skulle ha varit bra om det hade berättat planeringen för veckan och vad de gjorde för så skulle jag ha kunnat ta initiativ och mer ansvar. Tex dagen innan vi skulle ut i skogen sa de inget om det, så jag kom ditt helt oförberedd på det och det regnade och var kallt.
Ändå fast veckan inte blev så lyckad som jag hoppades på så lärde jag mig i alla fall något. Att man måste fråga vad man vill veta och sedan ta initiativ. Man kommer ingen vart om man bara finns där, man måste göra något och chansa ibland. Jag lärde mig också att allting inte är som det ser ut, för i slutet av veckan, då jag lärt mig några av de rutiner som de hade, fick jag också beröm när jag tog initiativ.
**Bild kommer snart**
Av: Christina Kongsmark
Jag blev glatt bemöt av Anette, min kontaktperson. Hon visade runt mig och berättade för mig vilken avdelning jag skulle vara på, femåringarnas. Jag tycker att barn är vid deras jobbigaste ålder när de är fem, men jag tänkte på det positivt och att jag nog skulle lära mig något av detta. Jag tyckte att det var lite konstigt att hon inte berättade något mer, som rutiner eller presenterade mig för barnen, men jag tänkte att det skulle hon nog göra senare eftersom att det var dags för morgonsamling. Men det gjorde hon inte, hon kanske glömde eller så hade hon inte tänkt på det alls…?
När jag fick träffa barnen hängde de över mig och ställde frågor. Jag lärde dem olika saker som jag också lärt mig när jag gick på dagis och det uppskattades av både barnen och fröknarna. Jag tänkte att detta nog skulle bli en bra vecka, men fröknarna behandlade mig nästan som ett barn, ändå fast barnen såg upp till mig och att jag lärde dem saker och hjälpte dem.
Jag tror att detta kan bero på att barnen kom till mig när de behövde hjälp och att fröknarna då blev avundsjuka. De kanske också hade haft praoelever där förut som inte tagit ansvar, och då kanske de inte trodde att jag kunde det heller. Men efter ett tag, när de lärt känna mig, lät de ju också mig ta lite ansvar. Jag tror att de kanske ville att man skulle ta initiativ, men jag visste inte vad jag skulle göra direkt, eftersom att jag inte kände deras rutiner och då kanske jag fått ta mindre ansvar eftersom att rutiner är viktiga för små barn så de lär sig. Det skulle ha varit bra om det hade berättat planeringen för veckan och vad de gjorde för så skulle jag ha kunnat ta initiativ och mer ansvar. Tex dagen innan vi skulle ut i skogen sa de inget om det, så jag kom ditt helt oförberedd på det och det regnade och var kallt.
Ändå fast veckan inte blev så lyckad som jag hoppades på så lärde jag mig i alla fall något. Att man måste fråga vad man vill veta och sedan ta initiativ. Man kommer ingen vart om man bara finns där, man måste göra något och chansa ibland. Jag lärde mig också att allting inte är som det ser ut, för i slutet av veckan, då jag lärt mig några av de rutiner som de hade, fick jag också beröm när jag tog initiativ.
**Bild kommer snart**
Av: Christina Kongsmark
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar