Halv 9 till halv 4

Halv 9 till halv 4, det var mina praotider på dagiset i Hällsbo. Lek, lunch, vila, dag ut och dag in. Rutiner mina vänner, rutiner. Det är något väldigt viktigt på ett dagis, att barnen får lära sig rutiner och vet vad som kommer här näst, när man ska sova och när man ska äta. Under min prao tid fick jag leka med barnen på dagiset, hjälpa till att servera mat och klä på dem ytterkläderna.

Vissa barn är mer högljuda än andra och det är klart att vissa gillar att synas mer, och vill vara frökens ”favorit”, eller det vill nog alla småbarn. De ställer sig mitt framför ögonen på dagisfröken för att få uppmärksamhet och visa vad dem kan. T.ex när de ”råkar” ramlar ner för en liten kulle minst 28 gånger. Eller när de står och hoppar nedanför benen på fröken och säger ”Titta på mig! Titta på mig!” Eller när de ska visa att de kan peka på en bild på en kompis och säga deras namn samtidigt.

Det som fascinerade mig mest av allt under min tid på dagiset var deras starka personligheter som visades så tydligt redan i så tidig ålder. Visa av dem var utåt, vissa var blyga, några hade mindre bra självkänsla, så att man var tvungen att säga bra, och verkligen berätta för dem att de är duktiga på något, medans andra kanske hade lite för bra självkänsla. Ibland blev jag frustrerad av att de verkligen var så små med tanke på att de hade en lika klara personlighet som ett mer ”vuxet” barn. Det visades så himla klart och tydligt och jag kunde inte sluta tänka på hur dem kommer bli, hur dem kommer bete sig och hur de kommer se ut och vart dem kommer hamna senare i deras liv…

För det är ändå mycket av ens uppfostran som hänger på hur man blir senare i sitt liv, blyg, modig, pratsam eller klassens clown. Dagistiden är en väldigt stor del av ens uppfostran. Att de får lära sig regler, rutiner, måla, peka på bilder och säga vilket djur som finns på bilden, och framförallt att man absolut inte ska slå sina kompisar.

De är också så gulliga mot varandra de får lära sig att man måste säga förlåt och ge kompisen som man inte har varit snäll emot en riktigt stor kram.  Det var en speciell händelse som var gullig och det var när alla barnen satt i soffan och var beredda på att höra en saga, och då sa en liten kille att ingen satt bredvid honom men då sa en liten tjej, "Jag vill sitta bredvid dig!" och så gav hon, honom en kram och en puss på kinden.

Och det var faktiskt sorgligare än vad jag trodde att lämna dagiset, man började verkligen lära känna barnen och bli mer och mer ”kompis” med dem. Att lämna och ba hejdå då ses vi väll aldrig mer..? 

Det var lite sorgligt men jag kramade om dom flera gånger om och sa hej då minst 25!

Men jag hade en väldigt rolig och lärorik prao!!

// Emma