Osäkerhet

Året var 2012, det var en tidig höst morgon. Löven var orangea som de brukar vara på hösten . Jag fick en kall vindpust i ansiktet, jag rös till. Alex och jag skulle prao på stiftelsen men vi var inte så exalterade för vi skulle inte få prao tillsammans utan att vi skulle vara på olika avdelningar. Det hade Karin(chefen) sagt från början.

Vi gick in i receptionen och förväntade att vi skulle delas direkt, men det hände inte för vi var 45 minuter för tidigt. Vi pratade om vem som skulle vart och vi bestämde att första veckan skulle Alex vara i biblioteket och jag andra. Till slut kom Karin och då så skulle vi skiljas trodde vi, men då hade inte bibliotekarien kommit så då fick vi vara tillsammans en stund. Då var vi i serveringen och vikte servetter, vi skulle vika dom som en stående trekant. Det var väldigt tråkigt.

Jag vet inte varför jag var så nervös för att bli delad för egentligen vad är det för fel med att bli delade. Dom trodde antagligen att vi skulle prata för mycket och skoja runt. Jag tror att vi båda hade arbetat bättre om vi var på olika platser, men som sagt jag tror att det var bättre att vi fick vara tillsammans för att annars hade vi kanske blivit för osäkra.. Vi hade ju blivit tillsagda innan praon att vi skulle bli delade så varför blev jag så nervös i sista sekunden. Det kanske var för att jag inte visste vilka arbetssysslor jag skulle få eller för att det helt enkelt är roligare med en kompis där. Allt är nytt och man vet inte vad man ska göra eller vart man ska gå eller vilka alla personer är. Nej, man känner sig helt enklare säkrare med en kompis. Om man inte vet vad man ska göra så kan man fråga kompisen, eller om man inte hörde vad någon sa kan man så klart fråga kompisen. Jag tror alla som prao själva på sin prao skulle föredra att prao med någon vän som man kunde vända sig till. Även om man var på olika platser skulle det vara bättre för då kunde man träffas under lunchen och säga hej.

Dagarna gick och det var tisdag vecka 2. Då sa Alex till personalen att han skulle på moppedkurs på onsdagen. Då började tankarna snurra i huvudet igen, vad ska jag göra om jag är själv. Vem ska jag prata med på rasterna. Men jag var inte lika nervös som första dagen för att nu visste jag vad vi skulle göra och hur vi skulle göra det. Jag visste hur jag skulle vika servetterna och hur jag skulle lägga besticken. Jag visste dagsordningen. Först kom vi dit och åt deras goda frukost. Efter det så fick vi vika de där servetterna som vi gjorde så mycket och duka till lunchen. Sen fick vi plocka disken ute i Rosengårdssalen efter alla gäster. När det inte fanns så många gäster så behövde vi inte göra så mycket vi kunde äta kakor och ta det lugnt. Sen fick vi lunch mellan 11 till 11.45. Det var helt okej lunch, inte god men inte äcklig. Och så fick vi dricka så mycket varm choklad vi ville till lunchen, det var alltid dagens höjdpunkt. 

Efter lunch pausen så fick vi plocka disk från lunchen och sen fick vi duka och vika ännu mer servetter till middagen. Dagen gick mot sitt slut. Nu var det onsdag och jag var inte lika nervös som jag trodde. Jag var fortfarande lite nervös men det kändes bra. När jag var själv så kunde jag vissa vad jag verkligen går för. Inget snack inget oseriöst utan nu var det dags att vara så seriös som jag bara kan. Jag kom dit själv och var förbered för allt. Jag fick vika servetterna som vanligt och det gick faktiskt helt okej att vara själv. Jag lärde mig känna personalen bättre och så fokuserade jag mig mer på arbetet. Timmarna gick att det var lunch och nu var jag inte nervös alls utan nu så visste jag precis vad jag skulle göra. Jag åt min lunch i personal matsalen, tyvärr fick jag vara själv på lunchen. Klockan var 2 och snart var det slut på arbetsdagen. Det hade gått bra att vara själv tänkte jag men jag var fortfarande glad för att se Alex där nästa dag.

Av: Dennis Karlsson Ek