Intryck

Nervöst dagen innan. En vecka i London själv, på en skola där jag aldrig varit förut. Nya människor och nytt språk. Språket blev ju självklart en stor del av praoveckan, men det som jag kommer komma ihåg mest är varken maten eller hur klassrummen såg ut, utan människorna som jag fick träffa. Glada, arga, ledsna, lyckliga, blyga, roliga. Som i en oöppnad Gott & Blandat påse med alla smaker kvar.

Förutom mina kusiner som också går på skolan ska den första jag träffar bli rektorn. En kvinna med utstickande stil och klackar som låter högt vid varje steg hon tar över det kalla (!) golvet kommer fram och presenterar sig. För att beskriva mitt första intryck av henne så skulle jag säga beslutsam, vet vad hon vill, rättvis. Rätt så ultimat som en rektor faktiskt. Jag inser hur stor betydelse första intrycket har när man möter en ny människa, och hur lätt det är att bilda sig en uppfattning beroende på kläderna, kroppsspråket, hållningen osv. Ofta dömer man fel, men i det här fallet stämde mitt första intryck av rektorn väl in på hur hon faktiskt var. Hon skulle nog få bli lakritsen i godispåsen. Man känner smaken direkt och antingen gillar man eller ogillar den, inget mittemellan. Under dagen möter jag elever, dagisbarn, lärare, dagisfröknar, och även föräldrar som hämtar och lämnar sina barn. Roligt att träffa nya människor såklart, men under tiden så börjar jag även fundera på vad jag ger för ett första intryck. De jag möter dömer ju mig med största säkerhet exakt lika fort som jag dömer de.

Nästa dag ska jag träffa min handledare och jag väcks alldeles förtidigt. En halvtimme efter att klockan hade slagit sex står jag och ett fåtal elever och väntar in idrottsläraren. Det är dags för running club, en frivillig aktivitet innan skolan för att träna sin kondition och löpning. Jag är själv ingen morgonmänniska precis som majoriteten av alla elever på skolan, då man hade kunnat räkna på ena handen hur många vi var där. Lite skeptiskt från början men med en betydligt svettigare och förändrad syn på det hela efteråt.

Han som håller i det är som sagt min handledare Charlie, han visar sig vara en oerhört schysst kille, som antagligen lärde sig göra utfallssteg innan han lärde sig gå om man tittar på låren i alla fall. Hans personlighet är inte alls lika lätt att sätta ord på som hos rektorn, vilket inte alls behöver vara något dåligt. Det är ju blandningen i Gott och Blandat som gör den god.  Fåordig, omtänksam och glad skulle jag nog ändå välja om jag skulle beskriva honom för någon annan med tre ord. Alltså var det här första intrycket inte lika ”starkt” som det med rektorn. Om nu rektorn var lakritsen så skulle jag säga att idrottsläraren är en orange godis, enligt mig ingen godisbit jag skulle kunna gissa färgen på om jag bara fick smaka, en blandning mellan gul och röd och inte särskilt utstickande, men ändå god helt klart.

 

Sen har vi även en av dagislärarna, en halt äldre man som antagligen jobbat på dagis i all evighet, han visste precis vad som gällde och hade barnens respekt. Lugn och tålmodig vilket jag tror är nyckelorden till en bra dagislärare. Det märktes att alla barnen verkligen tyckte om honom, så han får bli den röda godisen dels pga. att färgen symboliserar kärlek men även för att den i mina ögon är gammal goding!

Under min praoveckas gång så upptäckte jag flera saker om hur människor faktiskt reagerar och beter sig. T ex som det här med första intrycket, men även om hur stor roll uppmärksamheten spelar i våra liv. Detta var ju väldigt uppenbart när jag var på dagiset. Barnen vill att man ska titta på vad det har byggt i sandlådan, målat för fin teckning, lyssna på vad de gjorde i helgen osv. Visst kan det bli lite mycket och tjatigt ibland, men det är så småbarn är och så tycker jag att de ska fortsätta vara. Uppmärksamhet får man ju såklart genom att göra saker, men även genom att t ex få reda på saker innan alla andra så man kan berätta det och på så sätt få uppmärksamhet. Det här behöver inte alls ske medvetet, vilket jag märkte under de så kallade veckomötet där alla lärare sitter samlade och diskuterar om datorer som inte fungerar, tidsplanering, vems ansvar det egentligen är när man bokar en lokal och inte dyker upp osv. Det var väll inte det intressantaste jag hört så jag lyssnade inte så supernoga, men så hör jag ”men det här är som sagt inte officiellt än” hänger jag genast med bättre i kommande meningar.

Alltså vill vi ha uppmärksamhet, dömer personer fort och vi har självklart även fördomar. Eftersom att jag inte går på skolan så blir det att man ser på alla elever, lärare, grupperingar m.m. utifrån, man är inte själv inne i en grupp och har inte påverkats av t.ex. rykten osv. Jag tycker att man helt enkelt ser på allt med en mycket öppnare syn. Alla dessa människor som man möts av när man kommer till ett nytt ställe, i det här fallet alltså en skola med stor bredd, både ettåringar som behöver hjälp med att gå på toa upp till betydligt mer självständiga niondeklassare, är så olika varandra fast i det stora hela ändå väldigt lika.

Dagarna rullade på fort och plötsligt står man där. Fredag eftermiddag och alla elever trängs i kön till eftermiddagsfikat medan lärarna sitter i lärarrummet och firar någons födelsedag med bullar och champagne. Själv ska jag säga hejdå till alla som jag umgåtts med under veckan. Den där veckan som blev så mycket mer än att bara pröva på att vara idrottslärare. Visst var det kul att få se hur en idrottslärare arbetar, vara på dagiset och hjälpa till på lektioner, men för min del så blev intrycket med alla nya människor den stora upplevelsen med praoveckan. Alltså en härlig vecka med olika personligheter, precis som de olika smakerna i Gott och Blandat. Det är skillnaden som gör blandningen god och bakom färgämnena så är väl alla smaker baserade på samma ämnen ändå!

Av: Isabelle