Sociala Interaktioner på Arbetsplatsen

På den praoplatsen jag var på så fick jag väldigt mycket repetitiva uppgifter. Bland annat som att hacka grönsaker, duka eller diska. Uppgifterna var väldigt enkla, speciellt efter ett tag när man hade fått in rytmen. Då tänkte jag nästan inte på vad jag gjorde utan mina tankar vandrade någon annan stans. Från vad jag har hört så är det oftast sådana saker man får göra på en praoplats. Enkla saker som tar ganska långt tid. Detta beror såklart på att de får en ”extra anställd” och därför finns det ingen speciell uppgift för eleven, som det finns för en som jobbar där.

Sedan efter några dagar med jobb så började jag lära känna många av de som jobbade där bättre. Jag började få fram en mindre bild av vad för personer de var. Med den informationen som jag fick började jag döma folk och försökte gissa mig fram till vad de hade för åsikter om saker. Jag målade upp en viss personlighet bakom det jag hade sett och spekulerade mycket om vad de var för en slags personer. Jag försökte sätta ihop pusselbitar till en helhet och detta ökade med tiden. Vissa personer började jag ogilla och andra såg jag med mer respekt. Många av de som jag började ogilla bossade runt mycket med mig och såg mig bara som en till praktikant. De skulle aldrig ha med mig att göra igen. 

Andra umgicks som om jag skulle varit en medarbetare och småpratade osv. En av de anledningarna till att vissa inte brydde sig om mig tror jag beror på arbetsplatsen. De kan ha det väldigt stressigt och uttröttade på sitt jobb. Detta kan sedan välla ut över hur de beter sig och hur mycket kraft de är villiga att lägga ner på den sociala delen av arbetslivet. De kan också vara så socialt inkompetenta att de faktiskt inte vet vad nästa steg är i den sociala situationen eller att de är så osäkra att de inte vågar.

Sedan finns det också de som är extremt utåt. De är absolut inte rädda för att uttrycka sig själva eller att engagera sig i vilken situation som helst. Men detta är såklart det enda man ser från ett yttre perspektiv. Det kan också vara så att jag inte är en tillräckligt intressant person att konversera med utan att det bara är jobbigt. Om jag gör ett första intryck som en väldigt introvert person så sänks såklart risken att någon startar en konversation med mig. Risken eller chansen.

En annan teori är att de helt enkelt inte föredrar att konversera. Att de hellre sköter konverserandet i huvudet och riskerar då inte sociala situationer. De spenderar mera av sin tid funderande över saker istället för att socialisera. Allt detta är trots allt mina egna tankar och betyder inte att något av det här är sant.

Många av dessa saker tror jag finns i bakhuvudet hos många personer. Det är sådant man tänker på men tror att ingen annan gör det. Direkt när en ny person kliver in i rummet så börjar de flesta med sin bild om personen. Alla första intrycken spelar roll, det är så andra dömer dig för första gången. Det sociala livet är väldigt viktigt på arbetsplatsen och det spelar större roll än man tror. När nästan hela ens liv kretsar runt det blir konsekvenserna ännu större.

Den här bilden visar sociala interaktioner och konversationer på arbetsplatsen. Det är främst under dessa man dömer personer och gör olika antaganden om personen. Man socialiserar med kollegorna och många av de tankar som sedan bearbetas under dagen kommer först fram nu under en sådan konversation. För vissa kan dessa vara katastrofala och tycka att de är väldigt dömande. Andra är de som gör dömningarna och dem tror jag inte tänker så mycket på vilka olika konsekvenser dessa saker kan få. Sociala situationer styr arbetsplatsen och det är på vilket sätt man manipulerar dessa som man blir bedömd. Detta är en undangömd del av arbetsplatsen och det är inte mycket man ser fysiskt, utan man måste se det ur ett psykiskt perspektiv.

Lukas G