IFL kämpasten

IFL Kämpasten

Jag och Viktor har praoat på samma arbetsplats, vi praoade på IFL Kämpasten. Dem första två dagarna var jag sjuk. På onsdagen den veckan var jag frisk, när jag väl kom fick jag reda på att personalen inte hade blivit informerade om att jag skulle praoa där. Men det löste sig, jag fick jobba i köket med Viktor.

Jag märkte redan under första dagen att personalen inte bara var kollegor utan dem hade kontakt på fritiden också. Under onsdagen och torsdagen fick jag mest baka, men på fredagen då fick vi laga huvudrätten
Jag hade mycket låga förväntningar över denna prao, jag trodde att jag skulle få stå i disken eller att jag skulle få servera. Det som överraskade mig mest var hur god maten var.På min förra prao hade jag väldigt höga förväntningar men det slutade med att jag fick en väldigt långtråkig prao där vi fick stå i disken och vika kartonger.
Med det menar jag att man kanske inte alltid ska ha höga förväntningar på någonting som man inte kan vara säker på att det kommer vara en rolig/bra upplevelse.
Eftersom personalen hade kontakt med varandra utanför jobbet så kan det leda till att man trivs på sin arbetsplats, men vissa kanske känner att det är skönt att ha ett privatliv och ett arbetsliv.

Den här bilden visar att även om personalen är både kollegor och vänner så lyckas dom göra ett bra jobb och väldigt god mat, men det som man märkte under lunchen men vi inte lyckades ta ett fotografi på var att man satt i olika grupper och åt, kockarna för sig serveringen för sig osv.

Intryck

Nervöst dagen innan. En vecka i London själv, på en skola där jag aldrig varit förut. Nya människor och nytt språk. Språket blev ju självklart en stor del av praoveckan, men det som jag kommer komma ihåg mest är varken maten eller hur klassrummen såg ut, utan människorna som jag fick träffa. Glada, arga, ledsna, lyckliga, blyga, roliga. Som i en oöppnad Gott & Blandat påse med alla smaker kvar.

Förutom mina kusiner som också går på skolan ska den första jag träffar bli rektorn. En kvinna med utstickande stil och klackar som låter högt vid varje steg hon tar över det kalla (!) golvet kommer fram och presenterar sig. För att beskriva mitt första intryck av henne så skulle jag säga beslutsam, vet vad hon vill, rättvis. Rätt så ultimat som en rektor faktiskt. Jag inser hur stor betydelse första intrycket har när man möter en ny människa, och hur lätt det är att bilda sig en uppfattning beroende på kläderna, kroppsspråket, hållningen osv. Ofta dömer man fel, men i det här fallet stämde mitt första intryck av rektorn väl in på hur hon faktiskt var. Hon skulle nog få bli lakritsen i godispåsen. Man känner smaken direkt och antingen gillar man eller ogillar den, inget mittemellan. Under dagen möter jag elever, dagisbarn, lärare, dagisfröknar, och även föräldrar som hämtar och lämnar sina barn. Roligt att träffa nya människor såklart, men under tiden så börjar jag även fundera på vad jag ger för ett första intryck. De jag möter dömer ju mig med största säkerhet exakt lika fort som jag dömer de.

Nästa dag ska jag träffa min handledare och jag väcks alldeles förtidigt. En halvtimme efter att klockan hade slagit sex står jag och ett fåtal elever och väntar in idrottsläraren. Det är dags för running club, en frivillig aktivitet innan skolan för att träna sin kondition och löpning. Jag är själv ingen morgonmänniska precis som majoriteten av alla elever på skolan, då man hade kunnat räkna på ena handen hur många vi var där. Lite skeptiskt från början men med en betydligt svettigare och förändrad syn på det hela efteråt.

Han som håller i det är som sagt min handledare Charlie, han visar sig vara en oerhört schysst kille, som antagligen lärde sig göra utfallssteg innan han lärde sig gå om man tittar på låren i alla fall. Hans personlighet är inte alls lika lätt att sätta ord på som hos rektorn, vilket inte alls behöver vara något dåligt. Det är ju blandningen i Gott och Blandat som gör den god.  Fåordig, omtänksam och glad skulle jag nog ändå välja om jag skulle beskriva honom för någon annan med tre ord. Alltså var det här första intrycket inte lika ”starkt” som det med rektorn. Om nu rektorn var lakritsen så skulle jag säga att idrottsläraren är en orange godis, enligt mig ingen godisbit jag skulle kunna gissa färgen på om jag bara fick smaka, en blandning mellan gul och röd och inte särskilt utstickande, men ändå god helt klart.

 

Sen har vi även en av dagislärarna, en halt äldre man som antagligen jobbat på dagis i all evighet, han visste precis vad som gällde och hade barnens respekt. Lugn och tålmodig vilket jag tror är nyckelorden till en bra dagislärare. Det märktes att alla barnen verkligen tyckte om honom, så han får bli den röda godisen dels pga. att färgen symboliserar kärlek men även för att den i mina ögon är gammal goding!

Under min praoveckas gång så upptäckte jag flera saker om hur människor faktiskt reagerar och beter sig. T ex som det här med första intrycket, men även om hur stor roll uppmärksamheten spelar i våra liv. Detta var ju väldigt uppenbart när jag var på dagiset. Barnen vill att man ska titta på vad det har byggt i sandlådan, målat för fin teckning, lyssna på vad de gjorde i helgen osv. Visst kan det bli lite mycket och tjatigt ibland, men det är så småbarn är och så tycker jag att de ska fortsätta vara. Uppmärksamhet får man ju såklart genom att göra saker, men även genom att t ex få reda på saker innan alla andra så man kan berätta det och på så sätt få uppmärksamhet. Det här behöver inte alls ske medvetet, vilket jag märkte under de så kallade veckomötet där alla lärare sitter samlade och diskuterar om datorer som inte fungerar, tidsplanering, vems ansvar det egentligen är när man bokar en lokal och inte dyker upp osv. Det var väll inte det intressantaste jag hört så jag lyssnade inte så supernoga, men så hör jag ”men det här är som sagt inte officiellt än” hänger jag genast med bättre i kommande meningar.

Alltså vill vi ha uppmärksamhet, dömer personer fort och vi har självklart även fördomar. Eftersom att jag inte går på skolan så blir det att man ser på alla elever, lärare, grupperingar m.m. utifrån, man är inte själv inne i en grupp och har inte påverkats av t.ex. rykten osv. Jag tycker att man helt enkelt ser på allt med en mycket öppnare syn. Alla dessa människor som man möts av när man kommer till ett nytt ställe, i det här fallet alltså en skola med stor bredd, både ettåringar som behöver hjälp med att gå på toa upp till betydligt mer självständiga niondeklassare, är så olika varandra fast i det stora hela ändå väldigt lika.

Dagarna rullade på fort och plötsligt står man där. Fredag eftermiddag och alla elever trängs i kön till eftermiddagsfikat medan lärarna sitter i lärarrummet och firar någons födelsedag med bullar och champagne. Själv ska jag säga hejdå till alla som jag umgåtts med under veckan. Den där veckan som blev så mycket mer än att bara pröva på att vara idrottslärare. Visst var det kul att få se hur en idrottslärare arbetar, vara på dagiset och hjälpa till på lektioner, men för min del så blev intrycket med alla nya människor den stora upplevelsen med praoveckan. Alltså en härlig vecka med olika personligheter, precis som de olika smakerna i Gott och Blandat. Det är skillnaden som gör blandningen god och bakom färgämnena så är väl alla smaker baserade på samma ämnen ändå!

Av: Isabelle

 

På min första dag på Zap mötte jag Isabelle, Isabelle är butikschef på Zap. Isabelle är ca 25 år och blev butikschef i april. När jag kom till Zap så trodde jag att de skulle vara en lagom chill prao. Kanske ta upp några varor om de kom något men inte mycket mer än så. Min första dag träffade jag även Alexander och Görgen. Alexander är Isabelles bror som även jobbar på Zap och Görgen äger Zap.

När min första dag började skulle jag damsuga hela butiken. När jag hade gjort de ett tag kom Alexander in. Vi hälsade och han verkade jätte trevlig, han skulle även jobba eftersom att Isabelle skulle iväg på ett möte. När jag hade jobbat med att vika kläder och städat på lagret så kom Görgen för att kolla till lite. Jag hade aldrig träffat honom innan men jag hade hört att han var lite speciell, man jag försökte vara så trevlig som möjligt. Men de var lite svårt. de första han gjorde var att börja skälla på oss att vi jobbade för många, han hälsade inte ens på mig och jag tyckte det var lite konstigt eftersom att han inte ens visste varför eller vem jag var.

På tisdagen började jag kl 10. Jag skulle jobba med Isabelle och vi skulle öppna. Jag jobbade som vandligt den dagen, jag fick vika kläder och städa på lagret. När jag gick hem från den dagen funderade jag hur jag skulle orka med de i 8 dagar till. När man jobbade gick tiden riktigt långsamt och man ville bara sluta. Jag tror inte de var för att jag fick tråkiga uppgifter, jag fick jobba med saker som man vanligtvis jobbade med i en klädbutik. Jag tror de var för att jag inte tyckte jobbet var så underhållande och de var väldigt långtråkigt, man gick bara runt när man inte hade så mycket att göra så man gick bara runt och kollade på klockan hela tiden. I framtiden vill jag jobba med ett stressigt jobb vilket låter lite konstigt men jag tror de är mer underhållande och inte så långtråkigt.

Jag jobbade vidare hela veckan, de kom in kunder och ibland kom Görgen in och pratade och kollade till vad vi gjorde, och ibland kom även hans söner in och hjälpte till.

På fredagen när jag äntligen skulle få sluta för veckan så kom Görgen in. Under veckan så hade Isabelle jobbat väldigt mycket med inventeringen på hela butiken, och varje gång som Görgen kommit in så hade han klagat på att Isabelle inte blivit klar med inventeringen men på fredagen så sa äntligen Isabelle emot. Görgen har egentligen inget med butiken att göra mer än att han äger butiken och Isabelle blev väldig irriterad på att han inte ens vet eller vad man gör. Jag tycker att de var bra att Isabelle sa emot. Om hon jobbar så hårt så tycker jag man inte ska kritisera om man inte kan göra de bättre själv.  Men om hon inte gjort sitt bästa och inte jobbat så behöver man ju hjälpa till eftersom att de tar så lång tid.

Även fast jag inte har haft den roligaste praon har jag lärt mig väldigt mycket. Jag har lärt mig att möta personer på ett annat sätt, de flesta personer jag har träffat har varit mycket trevliga och mött mig med förståelse att jag kanske inte kan så mycket kunskap eftersom att jag endast är prao elev. Jag har fått förståelse om hur man jobbar inom butiks yrket. Hur mycket jobb det faktiskt är och vad man gör som man kanske man inte tänker på.

Ebba

Dagis fröken eller Servitris ?

Nu var min första vecka avklarad på dagiset Munkebo det skulle bli skönt att få slippa småbarnen. Jag saknade dem lite grann men såg fram i mot min andra vecka som skulle börja på konferens och restaurangen Stora Brännbo.

På mina två praoveckor så kom jag fram till att restauranglivet passar mig 93 gånger bättre än att vara dagis fröken. Och här är varför det var så.

Att sitta och ta det lugnt och fika sina arbetskamrater när man har rast i 30 min per dag ,att pendla mellan att prata med sina kollegor samtidigt som man tar hand om barnen, att hjälpa 18 barn att gå på toa och klä på dem innan man ska gå ut och leka, att gosa med barn alldeles kladdiga utav banan på händerna är inte min grej. Att vara dagis fröken tärde mycket på mig och det var som att jag var en extra mamma för flera barn.

Det var mysigt att sitta och sjunga, att läsa berättelser, att putta på fart när de gungade, att lägga pussel med mina 3-åringar.

Jag är inte en person med mycket tålamod och att skapa fred mellan två barn som bråkar över en leksaksbil eller docka är inte min grej. Jag gillar när det händer saker hela tiden så jag håller mig sysselsatt.

Det var visserligen så att jag fick göra ”slav” arbete men det var mer att jag gjorde det frivilligt. Det var nemas problemas att sitta och vika servetter och att fylla på vattenflaskorna innan lunchruschen. Anthony som jobbade där om hade tagit tycke till mig förmodligen eftersom att jag påminde honom om hans dotter gav mig kakor och läsk hela tiden och tyckte att jag skulle bara sitta och vila. Jag träffade mer folk och det var som om att de i restaurangen blev min andra familj. Samspelet mellan människor på Munkebo och Stora Brännbo var helt annorlunda.

Det var endast kvinnor mellan 30-50 års åldern som jobbade på dagiset medans det var män och kvinnor i alla åldrar som jobbade på Stora Brännbo. När kvinnor har rast så blir det oftast så att man pratar om skvallertidningar eller annat smarrigt gossip. De flesta som jag hade haft när jag själv gick på dagiset jobbade fortfarande kvar. Men att jobba där skulle nog vara trevligt jag menar om 6 fröknar har jobbat där i över 20 år måste de ju trivas. Men det är viktigt att man tycker om barn och är moderlig mot alla. Att favorisera är svårt att låta bli och redan efter min första dag hade jag en bunt som var mina favorit barn.

På Stora Brännbo finns det starka personligheter och färgglada människor. Där  är de som en stor andra familj. Saker hände hela tiden och det var en trevlig stämning.   

 Så om det står mellan dagis fröken och servitris så är svaret servitris för mig.

Pussel på gång !

Köksmästare Fredrik i  köket på Stora Brännbo.  // Ida

Sociala Interaktioner på Arbetsplatsen

På den praoplatsen jag var på så fick jag väldigt mycket repetitiva uppgifter. Bland annat som att hacka grönsaker, duka eller diska. Uppgifterna var väldigt enkla, speciellt efter ett tag när man hade fått in rytmen. Då tänkte jag nästan inte på vad jag gjorde utan mina tankar vandrade någon annan stans. Från vad jag har hört så är det oftast sådana saker man får göra på en praoplats. Enkla saker som tar ganska långt tid. Detta beror såklart på att de får en ”extra anställd” och därför finns det ingen speciell uppgift för eleven, som det finns för en som jobbar där.

Sedan efter några dagar med jobb så började jag lära känna många av de som jobbade där bättre. Jag började få fram en mindre bild av vad för personer de var. Med den informationen som jag fick började jag döma folk och försökte gissa mig fram till vad de hade för åsikter om saker. Jag målade upp en viss personlighet bakom det jag hade sett och spekulerade mycket om vad de var för en slags personer. Jag försökte sätta ihop pusselbitar till en helhet och detta ökade med tiden. Vissa personer började jag ogilla och andra såg jag med mer respekt. Många av de som jag började ogilla bossade runt mycket med mig och såg mig bara som en till praktikant. De skulle aldrig ha med mig att göra igen. 

Andra umgicks som om jag skulle varit en medarbetare och småpratade osv. En av de anledningarna till att vissa inte brydde sig om mig tror jag beror på arbetsplatsen. De kan ha det väldigt stressigt och uttröttade på sitt jobb. Detta kan sedan välla ut över hur de beter sig och hur mycket kraft de är villiga att lägga ner på den sociala delen av arbetslivet. De kan också vara så socialt inkompetenta att de faktiskt inte vet vad nästa steg är i den sociala situationen eller att de är så osäkra att de inte vågar.

Sedan finns det också de som är extremt utåt. De är absolut inte rädda för att uttrycka sig själva eller att engagera sig i vilken situation som helst. Men detta är såklart det enda man ser från ett yttre perspektiv. Det kan också vara så att jag inte är en tillräckligt intressant person att konversera med utan att det bara är jobbigt. Om jag gör ett första intryck som en väldigt introvert person så sänks såklart risken att någon startar en konversation med mig. Risken eller chansen.

En annan teori är att de helt enkelt inte föredrar att konversera. Att de hellre sköter konverserandet i huvudet och riskerar då inte sociala situationer. De spenderar mera av sin tid funderande över saker istället för att socialisera. Allt detta är trots allt mina egna tankar och betyder inte att något av det här är sant.

Många av dessa saker tror jag finns i bakhuvudet hos många personer. Det är sådant man tänker på men tror att ingen annan gör det. Direkt när en ny person kliver in i rummet så börjar de flesta med sin bild om personen. Alla första intrycken spelar roll, det är så andra dömer dig för första gången. Det sociala livet är väldigt viktigt på arbetsplatsen och det spelar större roll än man tror. När nästan hela ens liv kretsar runt det blir konsekvenserna ännu större.

Den här bilden visar sociala interaktioner och konversationer på arbetsplatsen. Det är främst under dessa man dömer personer och gör olika antaganden om personen. Man socialiserar med kollegorna och många av de tankar som sedan bearbetas under dagen kommer först fram nu under en sådan konversation. För vissa kan dessa vara katastrofala och tycka att de är väldigt dömande. Andra är de som gör dömningarna och dem tror jag inte tänker så mycket på vilka olika konsekvenser dessa saker kan få. Sociala situationer styr arbetsplatsen och det är på vilket sätt man manipulerar dessa som man blir bedömd. Detta är en undangömd del av arbetsplatsen och det är inte mycket man ser fysiskt, utan man måste se det ur ett psykiskt perspektiv.

Lukas G

Småbarn och stress
Hej! Jag har varit och praoat i två veckor på en förskola och hade det jättebra.
När jag kom dit så hälsade jag på min handledare som hette Anna och mina medarbetare som hette Linnea och Malin de var alla rätt så unga jämfört med alla andra dagis och förskole pedagoger jag träffat. Mellan 20-40 år.Först så hade vi samling med alla barnen och åt frukt samtidigt som almanackan gicks igenom.

 Arbetsplatsen skiftande mellan mycket lugnt och mycket rörig. Detta skapade olika stress nivåer som man märkte på personalen. Stress på arbetsplatsen är väldigt dåligt och påverkar människor negativt. Stress kan bidra till depression och till och med hjärt och kärlsjukdomar. Jag tycker att stress på arbetsplatsen är mycket dåligt men att det är bra att arbetsplatsen har skiftande stunder då man kan varva ner. T.ex. sago stund där både barnen och personalen får lugna ner sig. Jag tror att såna blandningar är mycket bra. 

Jag kan förstå att personalen på min prao var stressade med allt ansvar över alla 30 ungar som springer runt och skriker. Jag kände dock mindre stress än mina arbetskamrater jag var ju bara där för att lära mig om arbetslivet och hade betydligt mindre ansvar för barnen.
Stress finns ju inte bara på arbetsplatsen det förekommer ju också hemma eller i skolan.
T.ex. nu sista veckorna i skolan så är det många arbeten och många prov som ska göras in kort varsel. När det är dagen innan massa inlämningar ska in och man egentligen bara vill lägga sig i sin säng och sova så känner jag stor stress.

                                                                                                          av: Arvid Sundberg

Ta initiativ

Det var måndag morgon och jag gick till bussen i det typiskt svenska höstvädret, regn och vind. Bussen var försenad och jag var nervös över att jag inte skulle hinna med den bussen som jag skulle byta till. Jag ville ge ett bra intryck, och det innebar nog inte att komma försent. Som tur var hann jag med bussen och kom till min praoplats i tid, Norrbacka förskola.

Jag blev glatt bemöt av Anette, min kontaktperson. Hon visade runt mig och berättade för mig vilken avdelning jag skulle vara på, femåringarnas. Jag tycker att barn är vid deras jobbigaste ålder när de är fem, men jag tänkte på det positivt och att jag nog skulle lära mig något av detta. Jag tyckte att det var lite konstigt att hon inte berättade något mer, som rutiner eller presenterade mig för barnen, men jag tänkte att det skulle hon nog göra senare eftersom att det var dags för morgonsamling. Men det gjorde hon inte, hon kanske glömde eller så hade hon inte tänkt på det alls…?

När jag fick träffa barnen hängde de över mig och ställde frågor. Jag lärde dem olika saker som jag också lärt mig när jag gick på dagis och det uppskattades av både barnen och fröknarna. Jag tänkte att detta nog skulle bli en bra vecka, men fröknarna behandlade mig nästan som ett barn, ändå fast barnen såg upp till mig och att jag lärde dem saker och hjälpte dem.

Jag tror att detta kan bero på att barnen kom till mig när de behövde hjälp och att fröknarna då blev avundsjuka. De kanske också hade haft praoelever där förut som inte tagit ansvar, och då kanske de inte trodde att jag kunde det heller. Men efter ett tag, när de lärt känna mig, lät de ju också mig ta lite ansvar. Jag tror att de kanske ville att man skulle ta initiativ, men jag visste inte vad jag skulle göra direkt, eftersom att jag inte kände deras rutiner och då kanske jag fått ta mindre ansvar eftersom att rutiner är viktiga för små barn så de lär sig. Det skulle ha varit bra om det hade berättat planeringen för veckan och vad de gjorde för så skulle jag ha kunnat ta initiativ och mer ansvar. Tex  dagen innan vi skulle ut i skogen sa de inget om det, så jag kom ditt helt oförberedd på det och det regnade och var kallt.

Ändå fast veckan inte blev så lyckad som jag hoppades på så lärde jag mig i alla fall något. Att man måste fråga vad man vill veta och sedan ta initiativ. Man kommer ingen vart om man bara finns där, man måste göra något och chansa ibland. Jag lärde mig också att allting inte är som det ser ut, för i slutet av veckan, då jag lärt mig några av de rutiner som de hade, fick jag också beröm när jag tog initiativ.

**Bild kommer snart**

Av: Christina Kongsmark

Världens största bekymmer?

Nervös, roligt, irriterande, häftigt, tråkigt, glad, trött, långa arbetsdagar, köer, planering, träning, sliten och kallt.

Jag satt i bilen måndag morgon och var nervös hur det skulle vara på praon, jag visste ingenting. Jag hade inte mött eller träffat personerna där, jag hade inte varit på Peab förut. Jag kom till arbetsplatsen Peab en måndagsmorgon de 15 november 2012 där dem behandlade mig mycket bra och trevligt. Det första dem gjorde var att hälsa på mig och visa mig runt på våningen bostad. Jag tror det fanns 5 eller 6 olika våningar på Peab alla våningar hade ett specifikt ämne eller vad man ska säga som dem arbetade med t.ex. ekonomiavdelningen var en och bostad var en annan. Dem visade mig mitt kontor och sedan vad köket och allt sådant fanns. Under lunchen varje dag gick vi ut och åt. Sedan fick jag några uppgifter som jag skulle få pröva på att göra och det första var att skriva in personer i ett system och sedan fakturera en förskottsfaktura på ett visst belopp till dem som köpt lägenheter vid t.ex. friendsarenan.  Det tyckte jag var roligt sedan fick jag andra varierande uppgifter som att t.ex. kolla UC på personer.

Det var den andra veckan när en tjej ringer om att det var fukt i hennes badrum och då erbjöd vi oss på Peab att komma på en gång men då sade hon att vi inte fick komma idag fast hon var hemma. Dem planerade in en tid där dem åkte ut till henne och kollade upp vad felet var men resultatet var schampo och balsam rester och kosmetika rester på toaletten. Och sedan filmade dem inne i toaletten men tjejen var envis och skrek på telefonen hela tiden och sa att det var något annat. Hon sade tvärt emot än vad dem på Peab sade. Några dagar senare, min sista prao dag där så ringer hon upp igen och skriker hela tiden i telefon och då ber arbetaren om att hon ska tala lite lugnare men hon tjafsade emot ännu mer.

Vi på Peab hade bevis på schampo och balsam produkter och kosmetik rester i baddrummet men tjejen skriker i telefon och säger emot. Hon sa att det var fukt i badrummet men det var det inte. Arbetarna hade varit ute på plats och tagit olika slags tester och filmat inne i toaletten och inget bevis gavs. Inget var fel i lägenheten men denna tjej ville självklart ha rätt och hon kunde inte ge med sig, så hon ringer till min mosters man som jobbade på Peab först och sedan till cheferna för han hade inget med detta att göra och sedan säger hon att hon ska anmäla detta och att hon vill flytta ut på en gång men på Peab har dem 100 % rätt och hon argumenterar hela tiden och hon har 0% rätt.

Folk gör en liten sak till värdens grej, istället för att vara envis och ringa till alla arbetare på kontoret så kunde hon ge med sig och ta emot resultatet som dem kommit fram till. Varför göra en så liten grej till världens största grej? Det finns viktigare saker i livet än denna lilla grej. Varför ska man anmäla personer när hon har fel men inte kan ge med sig? I slutändan så kommer hon ha fel och Peab rätt för att dem har massvis med olika bevis och hon har inte ett enda bevis. Hon borde tänka innan hon anmäler någon, hon har säkert gjort riktigt stora tabbar eller fel, utan att riktigt veta hela sanningen vad det är i badrummet.

Alla arbetare på arbetsplatsen har kontakt med varandra så att alla visste om detta! Men hon är ju så osmart så hon ringer och klagar på alla som inte ens är inblandade för att hon kanske vill ha ett fräschare badrum, men det hjälper inte för att på ett företag samarbetar man och då vet alla vad som händer och vem det är och att om samma person ringer, vad ska man göra då, i den situationen?

I en sådan situation hade jag inte bettet mig på det viset för att man får ta det som det är. Jag skulle ta reda på vad det var, eller låta dem på Peab kolla upp vad det var för något och om jag kunde förhindra detta så skulle jag ta det som det var och kanske bara tvätta i badrummet en extra gång.

Jag tycker att Peab gjorde 100 % rätt och kvinnan gjorde fel. Peab hade alla möjliga bevis och kvinnan hade inte ett enda. Jag tycker att detta är onödigt, att göra en så liten sak till världens största bekymmer.                                                             

Av: Stina Norio

Arbetsmiljön

Jag praoa på posten. I början på dagarna fick jag sortera post, brev och packet. Det blev ganska långtråkigt efter ett tag. När det var klart så börja jag plocka i post med ett särkilt postnummer i en vagn och kammade det, sorterade efter gator och nummer. Runt tio så blev det rast i cirka 20 minuter då kunde jag äta frukost och dricka choklad, kaffe eller te. En gång i veckan så hade dom möte på rasten och då kunde man äta lite kakor, bullar och godis. Efter rasten fortsatte jag med att kamma post. När det var klart så hjälpte jag andra om dom behövde hjälp.

Efter det så packade jag ihop brev, tidningar, reklam och paket och cyklade iväg med en som arbetade där. Det hände också att jag och en som arbeta rasta hans hund det var ganska kul det också . Jag delade ut posten i Brännbo och Pilsbo det blev ganska jobbigt för det var många backar och jag hade en treväxelscykel medans han/hon jag cyklade med hade elcykel. Det tog mellan 2 till 3 timmar. En dag så var det väldigt halt så när jag cyklade så snurrade bakhjulet lite på samma ställe medans i svängarna så gled bakhjulet med, men det var roligt. När jag kom tillbaka så käkade jag och sen fick jag dra hem mellan 13.00 och 16.00.

Jag blev lite uttråkad och trött men jag bet i och jobba på som vanligt. Att kamma småbrev var de klart jobbigaste och tråkigaste det kunde bli en halv meter hög småbrev på en dag till ett distrikt . Det är ett ganska långtråkigt jobb men man får se det från den ljusa sidan man får bra träning och så får man lön. Och om ingen skulle vara brevbärare så skulle det bli lite kaos. För att det inte är någon som sorterar posten eller delar ut den.

 Och det är inte så tråkigt som man tror att vara brevbärare. Det roligaste med att praoa på posten var att jag fick cykla ut och dela post, med en som jobbade där. Det var roligare att dela ut posten i Pilsbo än det var i Brännbo för att det var större brevinkast och postlådor i Pilsbo än det var i Brännbo. På posten är inte den andra dagen lik den första.    

                                      

Det jobbigaste att vara brevbärare är att cykla upp för långa/branta backar och att springa upp och ner i trapphus. När jag delade ut brev så fick jag ta varannan port. Reklamen var extra jobbig att dela ut för då fick jag ta alla portar medans han/hon tog breven och paketen.      

                                                                     

En gång så råkade jag lägga i ett brev i fel brevinkast och han som öppna blev ganska arg. Det tråkigaste var att kamma posten för ibland stod jag på ett och samma ställe i kanske 2 till 3 timmar.

På vintern tycker jag att brevbärarna bara borde åka bil istället för att cykla för det kan bli lite kallt och halt. Jag tycker att brevbärare gör ett bra jobb för att man måste hålla koll på vilka brev som är till vem jag tyckte att det var lite svårt i början men jag lärde mig snabbt.

Skillnaden mellan Posten och Bing är att Bing delar ut mest stora paket medans Posten delar ut små paket, reklam, tidningar och brev. Jag tror att det skulle vara roligare att praoa/jobba på Bing än att praoa/jobba på Posten för att det skulle kanske vara roligt att dela stora paket och Bing kanske inte har lika mycket att göra som Posten. Så det skulle vara lite lugnare att vara på Bing. Bing delar ut i hela landet med stora bilar medans Posten är lokal. Om man jobbar på Bing så får man se lite mer av naturen/varierad. Om man jobbar på Posten så får man se ett och samma landskap/områden.     

av Roger

Mobiltelefon, en privilegie?

Första dagen på min prao, lite nervös men det gick över så snart jag hälsat på alla som arbetar där. Alla verkar trevliga och hälsar vänligt men eftersom det oftast är ganska fullt runt lunchtid så blir det snart att arbete. Dem visar hur man hackar grönsaker och hur man sköter disken. Jag förstår snabbt hur man arbetar och anser att det inte blir så svårt att göra, uppgifterna vi fick var rätt så simpla.

 Men innan vi får börja visar dem oss deras regler, det var då jag upptäckte att en av reglerna var förbjud mot mobiltelefoner. Det var då jag började fundera på anledningen till det. Kanske kan det ha varit för att dem anser att folk i vår ålder inte bör ha telefoner för flera tusen kronor, detta var inte alls en självklarhet när de växte upp. Men även att det tar tid att ta upp telefonen, men om man får ett sms en gång var 4e minut och det tar 5 sekunder att svara bör det inte ta så mycket tid? Att ta ett viktigt 5 minuters samtal 1 gång om dagen? Men är man på en restaurang och det kommer flera kunder samtidigt och dem har 2 praktikanter som står och leker med sina mobiltelefoner blir det rörigt om vi måste springa ut med tallrikar och så.

Teknologi och mobiltelefoner har nog förändrat arbetsplatser stort sätt för alltid, att kunna ta emot en beställning med ett sms när man är på toa eller lagar en måltid istället för att vara tvungen att stå vid kassan.  Men då är frågan, är mobiltelefoner hjälpande eller en defekt på arbetsplatsen. Ett stort företag med 20,000 arbetare och alla sitter med sin mobiltelefon 5-20 minuter per dag blir det höga siffror. Men jag tror nog att dem lite senare generationerna använder sig mycket mer av mobiltelefoner än de äldre gör. De äldre har nog styrt sina företag före iphones, androids och smartphones kom ut så att dem ser ingen anledning till detta.

 Eftersom jag inte har arbetat på en arbetsplats mer än 2 veckor under min prao så kan jag ej säga utan bara spekulera om svaret. Men jag anser att det är mer användbart om man lyckas använda det på ett bra sätt. Man kan nästan titta på bruket av mobiltelefoner på arbetsplatser som i skolan. Onödigt på arbetstiden(eller då lektionerna) men det kan fungera om alla använder sin mobil tid under en passande arbetstid, till exempel om man väntar på ett mail eller väntar på fler kunder (raster, håltimmar).

Om alla skulle kunna anpassa dessa tider skulle det inte finnas några regler som förbjuder mobiltelefoner på arbetsplatser. Men alla idéer är som ett mynt, det finns en baksida, men det är inte alltid att den baksidan är så dåligt, men alla regler blir brutna och den regeln som gynnar alla deformeras och folk som har fått sitt eget ansvar gällande mobiltelefoner överanvänder deras privilegier. 

                                 Så, är mobiltelefon användbart eller ”dödligt” i arbetslivet?

/ Marcus..

Valvet

Jag gjorde mitt prov på valvet. Valvet är ett café i Sigtuna.

En av sakerna jag reagera på ganska starkt var att man inte fick ha sin mobil framme. Det förvåna mig att dem som jobba där dagligen spela, tog bilder och lyssna på musik. Dom gjorde lite som dem vill medan vi var tvungna att gå efter reglerna och göra exakt som dem säger. Dom blev arga när vi inte gjorde som dem sa. 

Jag tror att vi inte ficka ha mobilen på var för att vi inte skulle ta bilder eller ringa och blir okoncentrerade. Jag vet att det var någon av oss 4 som prao som inte gjorde så mycket för att han höll på med mobilen och gjorde annat med den. Jag försökte göra så bra ifrån mig som möjligt när jag var där. Gå efter reglerna och göra som dem sa även om det var väldigt konstiga regler dem hade och hur konstiga saker dem en sa till mig att göra. Jag ville ha ett sommar- jobb där och om man inte sköter sig kan man helt enkelt inte få det.

Dem på min prao hade väldigt konstiga regler och några av oss praktikanterna ville inte riktigt följa dem. Mobil regeln har jag fortfarande ingen förståelse för. Den var konstig och udda.

Jag fick plocka disk och göra annat i disken. Jag gillade inte min prao den var jobbig. Jag har ett exempel när dem blev riktigt arga på en av mina vänner som prao med mig på valvet. Min vän håll på med sin mobil i disken och chefen märkte det så han fick en grov ut skällning men det vara bara så att han skulle kolla klockan för man fick inte ha armbandsur på sig. Stämningen var bra mellan alla men om man inte gjorde rätt eller som dem sa så blev dem ara och tappa lite av förtroendet som du har hos dem.

Carl Graffman

Osäkerhet

Året var 2012, det var en tidig höst morgon. Löven var orangea som de brukar vara på hösten . Jag fick en kall vindpust i ansiktet, jag rös till. Alex och jag skulle prao på stiftelsen men vi var inte så exalterade för vi skulle inte få prao tillsammans utan att vi skulle vara på olika avdelningar. Det hade Karin(chefen) sagt från början.

Vi gick in i receptionen och förväntade att vi skulle delas direkt, men det hände inte för vi var 45 minuter för tidigt. Vi pratade om vem som skulle vart och vi bestämde att första veckan skulle Alex vara i biblioteket och jag andra. Till slut kom Karin och då så skulle vi skiljas trodde vi, men då hade inte bibliotekarien kommit så då fick vi vara tillsammans en stund. Då var vi i serveringen och vikte servetter, vi skulle vika dom som en stående trekant. Det var väldigt tråkigt.

Jag vet inte varför jag var så nervös för att bli delad för egentligen vad är det för fel med att bli delade. Dom trodde antagligen att vi skulle prata för mycket och skoja runt. Jag tror att vi båda hade arbetat bättre om vi var på olika platser, men som sagt jag tror att det var bättre att vi fick vara tillsammans för att annars hade vi kanske blivit för osäkra.. Vi hade ju blivit tillsagda innan praon att vi skulle bli delade så varför blev jag så nervös i sista sekunden. Det kanske var för att jag inte visste vilka arbetssysslor jag skulle få eller för att det helt enkelt är roligare med en kompis där. Allt är nytt och man vet inte vad man ska göra eller vart man ska gå eller vilka alla personer är. Nej, man känner sig helt enklare säkrare med en kompis. Om man inte vet vad man ska göra så kan man fråga kompisen, eller om man inte hörde vad någon sa kan man så klart fråga kompisen. Jag tror alla som prao själva på sin prao skulle föredra att prao med någon vän som man kunde vända sig till. Även om man var på olika platser skulle det vara bättre för då kunde man träffas under lunchen och säga hej.

Dagarna gick och det var tisdag vecka 2. Då sa Alex till personalen att han skulle på moppedkurs på onsdagen. Då började tankarna snurra i huvudet igen, vad ska jag göra om jag är själv. Vem ska jag prata med på rasterna. Men jag var inte lika nervös som första dagen för att nu visste jag vad vi skulle göra och hur vi skulle göra det. Jag visste hur jag skulle vika servetterna och hur jag skulle lägga besticken. Jag visste dagsordningen. Först kom vi dit och åt deras goda frukost. Efter det så fick vi vika de där servetterna som vi gjorde så mycket och duka till lunchen. Sen fick vi plocka disken ute i Rosengårdssalen efter alla gäster. När det inte fanns så många gäster så behövde vi inte göra så mycket vi kunde äta kakor och ta det lugnt. Sen fick vi lunch mellan 11 till 11.45. Det var helt okej lunch, inte god men inte äcklig. Och så fick vi dricka så mycket varm choklad vi ville till lunchen, det var alltid dagens höjdpunkt. 

Efter lunch pausen så fick vi plocka disk från lunchen och sen fick vi duka och vika ännu mer servetter till middagen. Dagen gick mot sitt slut. Nu var det onsdag och jag var inte lika nervös som jag trodde. Jag var fortfarande lite nervös men det kändes bra. När jag var själv så kunde jag vissa vad jag verkligen går för. Inget snack inget oseriöst utan nu var det dags att vara så seriös som jag bara kan. Jag kom dit själv och var förbered för allt. Jag fick vika servetterna som vanligt och det gick faktiskt helt okej att vara själv. Jag lärde mig känna personalen bättre och så fokuserade jag mig mer på arbetet. Timmarna gick att det var lunch och nu var jag inte nervös alls utan nu så visste jag precis vad jag skulle göra. Jag åt min lunch i personal matsalen, tyvärr fick jag vara själv på lunchen. Klockan var 2 och snart var det slut på arbetsdagen. Det hade gått bra att vara själv tänkte jag men jag var fortfarande glad för att se Alex där nästa dag.

Av: Dennis Karlsson Ek

En stressig dag.

Prao krönika.

Nybakat bröd, diskmaskinens buller och en stark lukt av nybryggt kaffe möttes jag med varje morgon på min prao på Sigtuna Stiftelsen.

En överglad kökschef och massa roliga arbetskamrater som välkomnade mig varje morgon med massa nya väl planerade skämt,

Som snabbt gjorde dagen bättre. Nere i köket stämningen mycket bra och alla skrattade och hade roligt medans alla arbetade flitigt och noggrant. Alla som jobbade i köket var killar i samma ålder och i samma kompiskrets, både på jobbet och utanför.

Men en trappa upp i servitrisen jobbade det tre damer i 40 års åldern som inte alls fattade killarnas idéer eller förslag, ville inte alls förstå eller hjälpa till på något sätt. Tillexempel en gång så skulle vi göra lunch och middag för en konferensgrupp på 45 personer. Vi förberedde allting fint. Jag fick i uppgift att hacka grönsakerna och sedan skulle jag fräsa dem på det stora stekbordet.

Allting skulle vara i perfekta lika stora bitar och ingenting skulle vara för lite eller för mycket fräst. Vi hade arbetat hela dagen för dem här gästerna . Det var alltså en viktig konferensgrupp för Sigtuna Stiftelse. Medans tiden gick och folket började komma så visade det sig att dem inte alls var 45stycken. Utan 75 stycken. Vi nere i köket hade hört fel..

All mat vi hade gjort var vi tvungna att göra en gång till. All mat som vi hade jobbat med och planerat hela dagen, skulle vi nu göra 35 tallrikar till. Och på mindre en än timme. Allting blev kaos , jag fick snabba order om att göra lika mycket grönsaker och fräsa dem som jag hade gjort tidigare. Då började jag känna en väldig stress.

Och jag blev plötsligt rädd för att göra fel.

Kockarna i köket jobbade snabbt men man såg att dem också blev stressade. Jag vet ju hur det är att jobba i kök eftersom jag är uppfostrad av en köksmästare som är min pappa, och då har man ju hört alla möjliga historier. Och jag har nog aldrig sett någon som skalat potatis så snabbt min arbetskollega gjorde den stunden. Efter att jag har lyckat skära mig två gånger på dem sylvassa knivarna och bränt mig fåtal gånger på stekbordet så började allting komma till ordning och all mat började bli klar. Då hade gästerna på ovanvåningen ätit upp allt kuvertbröd och man började se att dem var smått irriterade på oss i köket. Men så fort all mat hade kommit ut så blev dem glada, och berättade att dem var väldigt imponerade på oss att vi hade klarat allting så snabbt och på sådant kort varsel. Då blev man ju själv jäkligt glad att det faktiskt finns glada människor som har tåla mod och kan vänta på något. I stället för att stressa och vara sur som dem damerna i servitrisen. Dem tyckte inte alls att kvällen var lyckad. Medans konferens gäster tackade väldigt hjärtligt för maten och sedan åkte till Arlanda för att åka hem.

Vid den stunden så var jag helt uppspelt och trodde inte att någon kunde jobba i den här stressen. Jag hade ont i benen och skavsår. Jag var helt och hållet slut. Jag kollade runt på alla andra, och dem hade precis samma ansiktes utryck som innan ruset ens hade börjat. Var dem vana? Jobbade dem i stressen ofta? Jag skulle nog kunna lära mig och jobba med den här stressen, men till lagom mängd. Jag tycker det är väldigt kul att jobba med mat och att få stå upp och gå runt hela dagarna, äta god mat.

Jag tycker i alla fall att min prao upplevelse på Sigtuna Stiftelsen har varit väldigt rolig och jag praoar gärna där igen och det har varit mycket lärorikt.

Och jag tycker att det är mysig stämning. Tillexempel när det blir jul lagar man ju bara jul inriktad mat och på påsken gör man fina påskbord och påskmat. Man får mera känsla i alla högtider.

Fast dock kan man märka på min egen pappa när han lagar mat hemma att han aldrig nästan vet hur man lagar mat till bara 4 personer utan lagar mat till nästan dubbelt så många, men de brukar inte göra något för då har alla matlåda tills morgon dagen.

Jag vill absolut praoa eller arbeta i ett kök igen . 

Helena Ward.

Är det jag eller är det praoplatsen?

Jag är inte redo för arbetslivet om det ska gå till på det här viset! Att gå upp klockan 06:00 för att åka och jobba till kl 16:00 är inte ok när det ända man gör är att mocka skit och sopa (på det mest absurda ställena) då blir det lite, jätte, drygt tillslut. Att när man även får en ’’to do list’’ över vad man ska göra över dagen, och blir färdig med den, men att dom då hittar på några riktigt orelevanta uppgifter var då ett riktigt jävla pain in the ass.

Jag förstår egentligen inte varför vi har prao i två veckor när vi går i nian, jag har hört om många gånger då folk har kommit till sin prao och stället man ska praoa på är helt oförberedda. Jag tror att det är viktigt att man hamnar på en bra prao plats där man får riktiga uppgifter och där personalen/sin handledare verkligen vet vad praoeleven ska göra hela veckan, så att det inte blir att man bara sitter. Om man kommer till ett ställe där man bara får sitta eller göra helt onödiga uppgifter som inte alls ger någonting – som inte ens kan visa hur det egentligen är att jobba på en sån arbetsplats, så tycker jag att man hellre ska gå i skolan. Just för att du kanske inte har en utbildning inom det så får du inte göra någonting, alls. Men då tycker jag att arbetsplatser som egentligen inte är intresserade av en praoelev och som vet i bakhuvudet att praoeleven inte kommer att få göra någonting vettigt, borde tacka nej. 

Det jag känner mest efter det jag hört och själv har upplevt är att man verkligen tar reda på vart man ska praoa någonstans, visst det kanske låter jätte kul att praoa i ett stall, men är det så kul då? Vad tycker andra som har gjort det? Jag frågar mig själv varför jag inte kollade upp just det där med prao på hästgårdar, jag menar, google is your best friend.

 Hur som helst, det här med att hamna på en bra praoplats. Jag tycker verkligen att skolan borde ha tips på praoplatser som har fått bra respons och även en lista där folk inte har vart så nöjda och varför. Jag menar, även om jag tycker det är förjävligt att mocka i en hel dag, så kanske det är någon annans största intresse? Ni förstår vad jag menar, att hamna på en prao plats där du redan efter första dagen känner ’’vad i helvete är det här’’ är inte speciellt kul. Innan man väljer prao borde man verkligen fråga ut sin, möjligtvis, blivande handledare, vad ska jag egentligen få göra? Om du sen råkar ut för en dryg jävel som jag, en allmänt stressad person som sa saker som visade sig vara någon slags fantasi i hennes huvud så är det synd, väldig synd.

Att även välja två olika praoplatser kan vara bra, tänk att du hamnar i helvetet själv… Skulle det inte vara skönt att veta att det bara är tills på fredag? Det går att stå ut. Istället för att hela tiden veta att du ska vara där i två hela veckor, är inte det något slags självmords uppdrag? Jag menar, jag kände redan dag 2 att jag ville gräva ner mig i skiten och gömma mig där resten av dagen. Eller ja, helt ärligt så kände jag så redan efter 3 timmar på den där hästgården. Vad har jag lärt mig då mina kära vänner? Jo det jag har lärt mig är att jag verkligen ska kolla upp praoplatsen jag är intresserad av innan jag bestämmer mig för den. Jag ska kräva ordentliga uppriktiga svar och ett schema. Nej, men nästan. Den där halva veckan var ändå det värsta jag har vart med om. Men nu kommer vi ändå till den riktiga frågan, var det praoplatsen som var jobbig eller är det jag som är en omständlig, lat, trött tonåring!?

/ Glad tjej

My Kejroth

Min såkallade ''drömprao''!

Jag gillar verkligen djur. Nästan alla, men i synnerhet dom som lever i vattnet- hajar, valar fisk osv. Jag vet att hästar inte är särskilt nära besläktade med vattendjur men jag gillar som sagt nästan alla djur. Så när en praoplats på en hästgård dök upp var jag på direkt!

Nu till nästa plus i kanten… vem drev den här hästgården om inte en känd bloggerska/modell. Det kunde ju inte bli bättre. Jag såg ridning i det fria och mingelpartyn, kanske en och en annan premiär framför mig… men jag och My kom till helvetet på jorden.

Första dagen började vi klockan åtta. När vi kom till gården var inte ens vår handledare, Emelie, där. Vi ringde till henne och hon hade glömt bort att vi skulle komma, så hon berättade att jag och My skulle gå till två lite äldre praktikanter och vara med dem. Dem var lite småirriterade och ville nog egentligen inte alls ha att göra med oss. Så vi hängde bara efter.

Sedan när Emelie kom tillslut så fick vi våra uppgifter.   Vi skulle mocka 6 boxar och soppa 3 stallingångar. Och nu snackar vi inte om att soppa bort det synliga utan det skulle bli kliniskt. Man skulle kunna dra fingret på golvet och det skulle inte synas för ett öre att det var smutsigt. Vi sopade och mockade i ungefär 2 timmar tror jag.  Man fick ont i hela kroppen och hela armen var fylld med mjölksyra. Nu låter det som att jag bara klagar. Men helt seriöst, det var sjukt jobbigt.

Jag och My skojjade bort det hela med att vi sa att vi kommer vara sjukt vältränade om två veckor, eftersom att varenda moment vi utförde kändes som ett träningspass. Inte för att vi stod ut så länge…

Efter att ha mockat och sopat ihjäl oss så skulle jag och My städa toaletterna. Det var inte så äckligt som det låter. Det gick att leva med, om vi säger så.

Sen kom höjdpunkten på dagen, lunchrasten. Den gick såklart tusen gånger snabbare än allt annat.

När vi kom tillbaka så hade våran handledare gjort en så kallad ’To do list’ åt oss. Det var ca. 4 saker på den listan, som enligt mig, var lite väl brutalt onödiga. Men vi sket i det och började. Vi ville som sagt bara att dagen skulle vara över. Första saken på listan var att mocka två hagar. Så vi tog en var. Ju snabbare vi blev klara med den första punkten, kunde vi gå vidare till den andra.

Sen när vi kom till punkt två blev jag lite irriterad. Jag och My skulle kratta uppfarten, som var grus, så att det blev ett mönster. Vi skulle gå fram och tillbaka med en kratta så att det blev ett mönster. Asså hallå? Gör man ens sånt? Bilarna åkte liksom över gruset och förstörde allt ändå. Vart är moralen i det här?

Och här kommer det värsta. Medans vi var ute i det kalla vädret och slet, så satt alla som jobbade på gården inne och typ fikade. Vad vet jag? Men borde inte handledaren vara med och kolla så man gör rätt eller fel? Och handledaren borde väl vara intresserad av att lära eleverna något? Enligt mig så ville våran handledare inte ens ha oss där. Vi var mest i vägen, så hon hittade på sketna uppgifter som inte ens var realistiska.

Men jag brukar alltid säga att något bra finns det alltid. Att man måste offra något dåligt för att sedan få någonting bra. Det jag fick ut och lärde mig utav den här praoplatsen är enbart en sak. Nu vet jag att jag inte vill jobba eller äga en hästgård. Och det ser jag som något positivt! Nu kan jag plocka bort ett yrke från min ’’Vad-ska-jag-bli-när-jag-blir-stor-lista’’.  Sen kan jag även säga att nu vet jag helt klart att

Helvetet har i alla fall funnit sin plats på jorden…

/Miléa Ullberg

Dagis

Sand, leksaker och gråt. Det är det man kan se på ett dagis. Små barn som får sand innanför vantarna, leksaker som ramlar i golvet och tårar som faller ned för barnens rosiga kinder.

Det är stor skillnad på att praktisera på en dagisavdelning med barn som är fem år och på en dagisavdelning med ettåringar. Ju äldre barnen blir desto mindre behöver man vara där för dem, de kan då leka mer självständigt. Ettåringar vill gärna känna att det finns någon där med dem. De vill ofta sitta i någons knä eller bli burna.

Jag praoade på en avdelning med ettåringar på Hällsbo förskola. Barnen kom ofta fram och gav mig leksaker eller ville att jag skulle läsa en bok. Ju längre tid jag var där desto bekvämare blev de med mig och de var inte lika blyga längre. Vissa barn är väldigt öppna mot nya människor medan andra är mer reserverade.

Frågan är om man verkligen ska lämna bort barn på dagis när de är så pass små? De gråter ofta när de är där och de saknar sina föräldrar. Ska man göra det möjligt för föräldrarna att vara hemma med sitt barn tills det är tre - fyra år? Föräldrarna måste kunna försörja sitt barn och det gör de genom att jobba och då måste de ha barnet på dagis.  En lösning kan vara att staten ger bidrag till föräldrarna. Det kostar mycket pengar att ordna dagisplatser till att barn också! Föräldrarna är de som känner sitt barn bäst och vet vad barnet behöver, får man hoppas i alla fall.

Om barnen nu går på dagis redan vid ett års ålder så tycker jag att de inte ska vara på dagis så länge, barnen måste ju ha egen tid med sina föräldrar också. Jag tycker att det är okej att barn går på dagis ifrån att de är 1 år, så länge de inte är där för länge. Det finns också fördelar med att barn går förskola som dagis egentligen heter. Barnen får träffa andra barn som de kan leka med och de blir vana vid nya människor. De är ute i princip varje dag, personalen är ofta utbildad och nu har även förskolan en läroplan så att alla barn ska ha chans att utvecklas på bästa sätt.

Det är viktigt att man har bra personal på förskolan så att barnen kan känna sig trygga. Dagispersonalen blir ju som deras föräldrar när de är där och barnen är ibland den största delen av sin vakna tid på dagis. Frågan är ju om det verkligen är så bra att barnen ska ha en andre ”förälder”? Tänk om de blir mer fästa vid dagispersonalen än vid sina egna föräldrar, då vill kanske barnen stanna på dagis istället för att åka hem. Man ska kanske vara hemma med sitt barn tills barnet är typ 4 år. För då hinner barnet knyta an ordentligt till sin förälder.  

Att jobba på ett dagis kan både vara jobbigt och avslappnat. Ibland kan det vara obekväma arbetstider man jobbar eftersom vissa barn kanske måsta komma till dagis redan klockan sex. Det blir dock inget arbete på helgerna och nattöppna förskolor är väldigt ovanligt.

 När man är med barnen så händer det ofta att man måste böja sig ned och lyfta saker m.m. Jag kände att jag fick ont i ryggen efter att lyft barn och böjt mig ner mycket. Det är mycket som pågår när 10 barn springer omkring men om man var 2-3 vuxna så hade man allt under kontroll. 

Det blir väldigt tyst och stillsamt när alla barn sover. Dagiset går från att ha hög ljudvolym och barn som springer omkring till att allt är tyst och att alla barn ligger och sover på sina madrasser. Man märkte att personalen verkligen uppskattade den lilla stund då de kunde sitta i lugn och ro och dricka sitt kaffe.

Jag fäste mig snabbt vid barnen. De är så söta och trevliga. Under veckan jag var där så började jag se barnens personligheter växa fram. Det blev nästan lite sorgligt på fredags eftermiddagen när jag skulle åka hem. Jag saknar barnen och hoppas därför att jag kan få möjlighet att få jobba där på något lov eller liknande för jag tycker att det var roligt att göra min praoa där.

Fredagen var bäst och roligast. Jag hade kommit in i rutinerna, allt gick snabbt och smidigt. Barnen var gladare och de kom hela tiden fram och ville leka. Det fanns en flicka som i början av veckan grät väldigt mycket och var ledsen nästan hela dagarna. I slutet av veckan började hon bli gladare och hon kände nog att hon kunde lita på mig. Jag läste många böcker för henne och vi byggde sandkakor. De kändes lite synd att jag inte praoade där i två veckor nu när allt flöt på men det var ändå en bra upplevelse att praoa på ett dagis. Nu vet man hur det går till, i alla fall på en ettårsavdelning.

När barnen såg sina föräldrar stå vid grinden för att hämta dem så kunde man se att deras små ansikten sken upp och att de fick ett leende på läpparna. När barnen blev lämnade på dagis på morgonen så är det blandade känslor, vissa barn blir glada över att se sina kompisar och de går direkt till någon leksak och börjar leka. Andra barn gråter och sitter i fröknarnas knän hela förmiddagen. Alla barn är olika. Föräldrarna är trots allt det viktigaste för barnen även om man som dagisfröken måste ställa upp och vara som en förälder för dem. 

Johanna Gåhlin