IFL kämpasten

IFL Kämpasten

Jag och Viktor har praoat på samma arbetsplats, vi praoade på IFL Kämpasten. Dem första två dagarna var jag sjuk. På onsdagen den veckan var jag frisk, när jag väl kom fick jag reda på att personalen inte hade blivit informerade om att jag skulle praoa där. Men det löste sig, jag fick jobba i köket med Viktor.

Jag märkte redan under första dagen att personalen inte bara var kollegor utan dem hade kontakt på fritiden också. Under onsdagen och torsdagen fick jag mest baka, men på fredagen då fick vi laga huvudrätten
Jag hade mycket låga förväntningar över denna prao, jag trodde att jag skulle få stå i disken eller att jag skulle få servera. Det som överraskade mig mest var hur god maten var.På min förra prao hade jag väldigt höga förväntningar men det slutade med att jag fick en väldigt långtråkig prao där vi fick stå i disken och vika kartonger.
Med det menar jag att man kanske inte alltid ska ha höga förväntningar på någonting som man inte kan vara säker på att det kommer vara en rolig/bra upplevelse.
Eftersom personalen hade kontakt med varandra utanför jobbet så kan det leda till att man trivs på sin arbetsplats, men vissa kanske känner att det är skönt att ha ett privatliv och ett arbetsliv.

Den här bilden visar att även om personalen är både kollegor och vänner så lyckas dom göra ett bra jobb och väldigt god mat, men det som man märkte under lunchen men vi inte lyckades ta ett fotografi på var att man satt i olika grupper och åt, kockarna för sig serveringen för sig osv.

Intryck

Nervöst dagen innan. En vecka i London själv, på en skola där jag aldrig varit förut. Nya människor och nytt språk. Språket blev ju självklart en stor del av praoveckan, men det som jag kommer komma ihåg mest är varken maten eller hur klassrummen såg ut, utan människorna som jag fick träffa. Glada, arga, ledsna, lyckliga, blyga, roliga. Som i en oöppnad Gott & Blandat påse med alla smaker kvar.

Förutom mina kusiner som också går på skolan ska den första jag träffar bli rektorn. En kvinna med utstickande stil och klackar som låter högt vid varje steg hon tar över det kalla (!) golvet kommer fram och presenterar sig. För att beskriva mitt första intryck av henne så skulle jag säga beslutsam, vet vad hon vill, rättvis. Rätt så ultimat som en rektor faktiskt. Jag inser hur stor betydelse första intrycket har när man möter en ny människa, och hur lätt det är att bilda sig en uppfattning beroende på kläderna, kroppsspråket, hållningen osv. Ofta dömer man fel, men i det här fallet stämde mitt första intryck av rektorn väl in på hur hon faktiskt var. Hon skulle nog få bli lakritsen i godispåsen. Man känner smaken direkt och antingen gillar man eller ogillar den, inget mittemellan. Under dagen möter jag elever, dagisbarn, lärare, dagisfröknar, och även föräldrar som hämtar och lämnar sina barn. Roligt att träffa nya människor såklart, men under tiden så börjar jag även fundera på vad jag ger för ett första intryck. De jag möter dömer ju mig med största säkerhet exakt lika fort som jag dömer de.

Nästa dag ska jag träffa min handledare och jag väcks alldeles förtidigt. En halvtimme efter att klockan hade slagit sex står jag och ett fåtal elever och väntar in idrottsläraren. Det är dags för running club, en frivillig aktivitet innan skolan för att träna sin kondition och löpning. Jag är själv ingen morgonmänniska precis som majoriteten av alla elever på skolan, då man hade kunnat räkna på ena handen hur många vi var där. Lite skeptiskt från början men med en betydligt svettigare och förändrad syn på det hela efteråt.

Han som håller i det är som sagt min handledare Charlie, han visar sig vara en oerhört schysst kille, som antagligen lärde sig göra utfallssteg innan han lärde sig gå om man tittar på låren i alla fall. Hans personlighet är inte alls lika lätt att sätta ord på som hos rektorn, vilket inte alls behöver vara något dåligt. Det är ju blandningen i Gott och Blandat som gör den god.  Fåordig, omtänksam och glad skulle jag nog ändå välja om jag skulle beskriva honom för någon annan med tre ord. Alltså var det här första intrycket inte lika ”starkt” som det med rektorn. Om nu rektorn var lakritsen så skulle jag säga att idrottsläraren är en orange godis, enligt mig ingen godisbit jag skulle kunna gissa färgen på om jag bara fick smaka, en blandning mellan gul och röd och inte särskilt utstickande, men ändå god helt klart.

 

Sen har vi även en av dagislärarna, en halt äldre man som antagligen jobbat på dagis i all evighet, han visste precis vad som gällde och hade barnens respekt. Lugn och tålmodig vilket jag tror är nyckelorden till en bra dagislärare. Det märktes att alla barnen verkligen tyckte om honom, så han får bli den röda godisen dels pga. att färgen symboliserar kärlek men även för att den i mina ögon är gammal goding!

Under min praoveckas gång så upptäckte jag flera saker om hur människor faktiskt reagerar och beter sig. T ex som det här med första intrycket, men även om hur stor roll uppmärksamheten spelar i våra liv. Detta var ju väldigt uppenbart när jag var på dagiset. Barnen vill att man ska titta på vad det har byggt i sandlådan, målat för fin teckning, lyssna på vad de gjorde i helgen osv. Visst kan det bli lite mycket och tjatigt ibland, men det är så småbarn är och så tycker jag att de ska fortsätta vara. Uppmärksamhet får man ju såklart genom att göra saker, men även genom att t ex få reda på saker innan alla andra så man kan berätta det och på så sätt få uppmärksamhet. Det här behöver inte alls ske medvetet, vilket jag märkte under de så kallade veckomötet där alla lärare sitter samlade och diskuterar om datorer som inte fungerar, tidsplanering, vems ansvar det egentligen är när man bokar en lokal och inte dyker upp osv. Det var väll inte det intressantaste jag hört så jag lyssnade inte så supernoga, men så hör jag ”men det här är som sagt inte officiellt än” hänger jag genast med bättre i kommande meningar.

Alltså vill vi ha uppmärksamhet, dömer personer fort och vi har självklart även fördomar. Eftersom att jag inte går på skolan så blir det att man ser på alla elever, lärare, grupperingar m.m. utifrån, man är inte själv inne i en grupp och har inte påverkats av t.ex. rykten osv. Jag tycker att man helt enkelt ser på allt med en mycket öppnare syn. Alla dessa människor som man möts av när man kommer till ett nytt ställe, i det här fallet alltså en skola med stor bredd, både ettåringar som behöver hjälp med att gå på toa upp till betydligt mer självständiga niondeklassare, är så olika varandra fast i det stora hela ändå väldigt lika.

Dagarna rullade på fort och plötsligt står man där. Fredag eftermiddag och alla elever trängs i kön till eftermiddagsfikat medan lärarna sitter i lärarrummet och firar någons födelsedag med bullar och champagne. Själv ska jag säga hejdå till alla som jag umgåtts med under veckan. Den där veckan som blev så mycket mer än att bara pröva på att vara idrottslärare. Visst var det kul att få se hur en idrottslärare arbetar, vara på dagiset och hjälpa till på lektioner, men för min del så blev intrycket med alla nya människor den stora upplevelsen med praoveckan. Alltså en härlig vecka med olika personligheter, precis som de olika smakerna i Gott och Blandat. Det är skillnaden som gör blandningen god och bakom färgämnena så är väl alla smaker baserade på samma ämnen ändå!

Av: Isabelle

 

På min första dag på Zap mötte jag Isabelle, Isabelle är butikschef på Zap. Isabelle är ca 25 år och blev butikschef i april. När jag kom till Zap så trodde jag att de skulle vara en lagom chill prao. Kanske ta upp några varor om de kom något men inte mycket mer än så. Min första dag träffade jag även Alexander och Görgen. Alexander är Isabelles bror som även jobbar på Zap och Görgen äger Zap.

När min första dag började skulle jag damsuga hela butiken. När jag hade gjort de ett tag kom Alexander in. Vi hälsade och han verkade jätte trevlig, han skulle även jobba eftersom att Isabelle skulle iväg på ett möte. När jag hade jobbat med att vika kläder och städat på lagret så kom Görgen för att kolla till lite. Jag hade aldrig träffat honom innan men jag hade hört att han var lite speciell, man jag försökte vara så trevlig som möjligt. Men de var lite svårt. de första han gjorde var att börja skälla på oss att vi jobbade för många, han hälsade inte ens på mig och jag tyckte det var lite konstigt eftersom att han inte ens visste varför eller vem jag var.

På tisdagen började jag kl 10. Jag skulle jobba med Isabelle och vi skulle öppna. Jag jobbade som vandligt den dagen, jag fick vika kläder och städa på lagret. När jag gick hem från den dagen funderade jag hur jag skulle orka med de i 8 dagar till. När man jobbade gick tiden riktigt långsamt och man ville bara sluta. Jag tror inte de var för att jag fick tråkiga uppgifter, jag fick jobba med saker som man vanligtvis jobbade med i en klädbutik. Jag tror de var för att jag inte tyckte jobbet var så underhållande och de var väldigt långtråkigt, man gick bara runt när man inte hade så mycket att göra så man gick bara runt och kollade på klockan hela tiden. I framtiden vill jag jobba med ett stressigt jobb vilket låter lite konstigt men jag tror de är mer underhållande och inte så långtråkigt.

Jag jobbade vidare hela veckan, de kom in kunder och ibland kom Görgen in och pratade och kollade till vad vi gjorde, och ibland kom även hans söner in och hjälpte till.

På fredagen när jag äntligen skulle få sluta för veckan så kom Görgen in. Under veckan så hade Isabelle jobbat väldigt mycket med inventeringen på hela butiken, och varje gång som Görgen kommit in så hade han klagat på att Isabelle inte blivit klar med inventeringen men på fredagen så sa äntligen Isabelle emot. Görgen har egentligen inget med butiken att göra mer än att han äger butiken och Isabelle blev väldig irriterad på att han inte ens vet eller vad man gör. Jag tycker att de var bra att Isabelle sa emot. Om hon jobbar så hårt så tycker jag man inte ska kritisera om man inte kan göra de bättre själv.  Men om hon inte gjort sitt bästa och inte jobbat så behöver man ju hjälpa till eftersom att de tar så lång tid.

Även fast jag inte har haft den roligaste praon har jag lärt mig väldigt mycket. Jag har lärt mig att möta personer på ett annat sätt, de flesta personer jag har träffat har varit mycket trevliga och mött mig med förståelse att jag kanske inte kan så mycket kunskap eftersom att jag endast är prao elev. Jag har fått förståelse om hur man jobbar inom butiks yrket. Hur mycket jobb det faktiskt är och vad man gör som man kanske man inte tänker på.

Ebba

Dagis fröken eller Servitris ?

Nu var min första vecka avklarad på dagiset Munkebo det skulle bli skönt att få slippa småbarnen. Jag saknade dem lite grann men såg fram i mot min andra vecka som skulle börja på konferens och restaurangen Stora Brännbo.

På mina två praoveckor så kom jag fram till att restauranglivet passar mig 93 gånger bättre än att vara dagis fröken. Och här är varför det var så.

Att sitta och ta det lugnt och fika sina arbetskamrater när man har rast i 30 min per dag ,att pendla mellan att prata med sina kollegor samtidigt som man tar hand om barnen, att hjälpa 18 barn att gå på toa och klä på dem innan man ska gå ut och leka, att gosa med barn alldeles kladdiga utav banan på händerna är inte min grej. Att vara dagis fröken tärde mycket på mig och det var som att jag var en extra mamma för flera barn.

Det var mysigt att sitta och sjunga, att läsa berättelser, att putta på fart när de gungade, att lägga pussel med mina 3-åringar.

Jag är inte en person med mycket tålamod och att skapa fred mellan två barn som bråkar över en leksaksbil eller docka är inte min grej. Jag gillar när det händer saker hela tiden så jag håller mig sysselsatt.

Det var visserligen så att jag fick göra ”slav” arbete men det var mer att jag gjorde det frivilligt. Det var nemas problemas att sitta och vika servetter och att fylla på vattenflaskorna innan lunchruschen. Anthony som jobbade där om hade tagit tycke till mig förmodligen eftersom att jag påminde honom om hans dotter gav mig kakor och läsk hela tiden och tyckte att jag skulle bara sitta och vila. Jag träffade mer folk och det var som om att de i restaurangen blev min andra familj. Samspelet mellan människor på Munkebo och Stora Brännbo var helt annorlunda.

Det var endast kvinnor mellan 30-50 års åldern som jobbade på dagiset medans det var män och kvinnor i alla åldrar som jobbade på Stora Brännbo. När kvinnor har rast så blir det oftast så att man pratar om skvallertidningar eller annat smarrigt gossip. De flesta som jag hade haft när jag själv gick på dagiset jobbade fortfarande kvar. Men att jobba där skulle nog vara trevligt jag menar om 6 fröknar har jobbat där i över 20 år måste de ju trivas. Men det är viktigt att man tycker om barn och är moderlig mot alla. Att favorisera är svårt att låta bli och redan efter min första dag hade jag en bunt som var mina favorit barn.

På Stora Brännbo finns det starka personligheter och färgglada människor. Där  är de som en stor andra familj. Saker hände hela tiden och det var en trevlig stämning.   

 Så om det står mellan dagis fröken och servitris så är svaret servitris för mig.

Pussel på gång !

Köksmästare Fredrik i  köket på Stora Brännbo.  // Ida

Sociala Interaktioner på Arbetsplatsen

På den praoplatsen jag var på så fick jag väldigt mycket repetitiva uppgifter. Bland annat som att hacka grönsaker, duka eller diska. Uppgifterna var väldigt enkla, speciellt efter ett tag när man hade fått in rytmen. Då tänkte jag nästan inte på vad jag gjorde utan mina tankar vandrade någon annan stans. Från vad jag har hört så är det oftast sådana saker man får göra på en praoplats. Enkla saker som tar ganska långt tid. Detta beror såklart på att de får en ”extra anställd” och därför finns det ingen speciell uppgift för eleven, som det finns för en som jobbar där.

Sedan efter några dagar med jobb så började jag lära känna många av de som jobbade där bättre. Jag började få fram en mindre bild av vad för personer de var. Med den informationen som jag fick började jag döma folk och försökte gissa mig fram till vad de hade för åsikter om saker. Jag målade upp en viss personlighet bakom det jag hade sett och spekulerade mycket om vad de var för en slags personer. Jag försökte sätta ihop pusselbitar till en helhet och detta ökade med tiden. Vissa personer började jag ogilla och andra såg jag med mer respekt. Många av de som jag började ogilla bossade runt mycket med mig och såg mig bara som en till praktikant. De skulle aldrig ha med mig att göra igen. 

Andra umgicks som om jag skulle varit en medarbetare och småpratade osv. En av de anledningarna till att vissa inte brydde sig om mig tror jag beror på arbetsplatsen. De kan ha det väldigt stressigt och uttröttade på sitt jobb. Detta kan sedan välla ut över hur de beter sig och hur mycket kraft de är villiga att lägga ner på den sociala delen av arbetslivet. De kan också vara så socialt inkompetenta att de faktiskt inte vet vad nästa steg är i den sociala situationen eller att de är så osäkra att de inte vågar.

Sedan finns det också de som är extremt utåt. De är absolut inte rädda för att uttrycka sig själva eller att engagera sig i vilken situation som helst. Men detta är såklart det enda man ser från ett yttre perspektiv. Det kan också vara så att jag inte är en tillräckligt intressant person att konversera med utan att det bara är jobbigt. Om jag gör ett första intryck som en väldigt introvert person så sänks såklart risken att någon startar en konversation med mig. Risken eller chansen.

En annan teori är att de helt enkelt inte föredrar att konversera. Att de hellre sköter konverserandet i huvudet och riskerar då inte sociala situationer. De spenderar mera av sin tid funderande över saker istället för att socialisera. Allt detta är trots allt mina egna tankar och betyder inte att något av det här är sant.

Många av dessa saker tror jag finns i bakhuvudet hos många personer. Det är sådant man tänker på men tror att ingen annan gör det. Direkt när en ny person kliver in i rummet så börjar de flesta med sin bild om personen. Alla första intrycken spelar roll, det är så andra dömer dig för första gången. Det sociala livet är väldigt viktigt på arbetsplatsen och det spelar större roll än man tror. När nästan hela ens liv kretsar runt det blir konsekvenserna ännu större.

Den här bilden visar sociala interaktioner och konversationer på arbetsplatsen. Det är främst under dessa man dömer personer och gör olika antaganden om personen. Man socialiserar med kollegorna och många av de tankar som sedan bearbetas under dagen kommer först fram nu under en sådan konversation. För vissa kan dessa vara katastrofala och tycka att de är väldigt dömande. Andra är de som gör dömningarna och dem tror jag inte tänker så mycket på vilka olika konsekvenser dessa saker kan få. Sociala situationer styr arbetsplatsen och det är på vilket sätt man manipulerar dessa som man blir bedömd. Detta är en undangömd del av arbetsplatsen och det är inte mycket man ser fysiskt, utan man måste se det ur ett psykiskt perspektiv.

Lukas G

Småbarn och stress
Hej! Jag har varit och praoat i två veckor på en förskola och hade det jättebra.
När jag kom dit så hälsade jag på min handledare som hette Anna och mina medarbetare som hette Linnea och Malin de var alla rätt så unga jämfört med alla andra dagis och förskole pedagoger jag träffat. Mellan 20-40 år.Först så hade vi samling med alla barnen och åt frukt samtidigt som almanackan gicks igenom.

 Arbetsplatsen skiftande mellan mycket lugnt och mycket rörig. Detta skapade olika stress nivåer som man märkte på personalen. Stress på arbetsplatsen är väldigt dåligt och påverkar människor negativt. Stress kan bidra till depression och till och med hjärt och kärlsjukdomar. Jag tycker att stress på arbetsplatsen är mycket dåligt men att det är bra att arbetsplatsen har skiftande stunder då man kan varva ner. T.ex. sago stund där både barnen och personalen får lugna ner sig. Jag tror att såna blandningar är mycket bra. 

Jag kan förstå att personalen på min prao var stressade med allt ansvar över alla 30 ungar som springer runt och skriker. Jag kände dock mindre stress än mina arbetskamrater jag var ju bara där för att lära mig om arbetslivet och hade betydligt mindre ansvar för barnen.
Stress finns ju inte bara på arbetsplatsen det förekommer ju också hemma eller i skolan.
T.ex. nu sista veckorna i skolan så är det många arbeten och många prov som ska göras in kort varsel. När det är dagen innan massa inlämningar ska in och man egentligen bara vill lägga sig i sin säng och sova så känner jag stor stress.

                                                                                                          av: Arvid Sundberg

Ta initiativ

Det var måndag morgon och jag gick till bussen i det typiskt svenska höstvädret, regn och vind. Bussen var försenad och jag var nervös över att jag inte skulle hinna med den bussen som jag skulle byta till. Jag ville ge ett bra intryck, och det innebar nog inte att komma försent. Som tur var hann jag med bussen och kom till min praoplats i tid, Norrbacka förskola.

Jag blev glatt bemöt av Anette, min kontaktperson. Hon visade runt mig och berättade för mig vilken avdelning jag skulle vara på, femåringarnas. Jag tycker att barn är vid deras jobbigaste ålder när de är fem, men jag tänkte på det positivt och att jag nog skulle lära mig något av detta. Jag tyckte att det var lite konstigt att hon inte berättade något mer, som rutiner eller presenterade mig för barnen, men jag tänkte att det skulle hon nog göra senare eftersom att det var dags för morgonsamling. Men det gjorde hon inte, hon kanske glömde eller så hade hon inte tänkt på det alls…?

När jag fick träffa barnen hängde de över mig och ställde frågor. Jag lärde dem olika saker som jag också lärt mig när jag gick på dagis och det uppskattades av både barnen och fröknarna. Jag tänkte att detta nog skulle bli en bra vecka, men fröknarna behandlade mig nästan som ett barn, ändå fast barnen såg upp till mig och att jag lärde dem saker och hjälpte dem.

Jag tror att detta kan bero på att barnen kom till mig när de behövde hjälp och att fröknarna då blev avundsjuka. De kanske också hade haft praoelever där förut som inte tagit ansvar, och då kanske de inte trodde att jag kunde det heller. Men efter ett tag, när de lärt känna mig, lät de ju också mig ta lite ansvar. Jag tror att de kanske ville att man skulle ta initiativ, men jag visste inte vad jag skulle göra direkt, eftersom att jag inte kände deras rutiner och då kanske jag fått ta mindre ansvar eftersom att rutiner är viktiga för små barn så de lär sig. Det skulle ha varit bra om det hade berättat planeringen för veckan och vad de gjorde för så skulle jag ha kunnat ta initiativ och mer ansvar. Tex  dagen innan vi skulle ut i skogen sa de inget om det, så jag kom ditt helt oförberedd på det och det regnade och var kallt.

Ändå fast veckan inte blev så lyckad som jag hoppades på så lärde jag mig i alla fall något. Att man måste fråga vad man vill veta och sedan ta initiativ. Man kommer ingen vart om man bara finns där, man måste göra något och chansa ibland. Jag lärde mig också att allting inte är som det ser ut, för i slutet av veckan, då jag lärt mig några av de rutiner som de hade, fick jag också beröm när jag tog initiativ.

**Bild kommer snart**

Av: Christina Kongsmark