Munkebo

Älskar du barn och vill se ett åring barn gå upp alldeles rödrosiga om kinderna efter dem har sovit middag.  Där personalen behandlade en på ett väldigt vänligt sett. Då är Munkebo din arbetsplats.

Jag praoade på Munkebo i en vecka, På avdelningen Skrutt. Där var barnen 1-2 år gamla. Barnen kunde inte prata alls bra, de sa bara ja eller nej när dem frågade. Man var tvungen att skriva ett tystnads papper ifall ett barn eller en förälder skulle säga nått som hade hänt i familjen eller av någon annan orsak. Då fick man inte säga det till någon annan utan att det skulle stanna hos mig, var det något väldigt allvarligt kunde man fråga ``Är det okej att jag säger det här vidare för det låter ganska allvarligt´´. Jag tycker att det väldigt bra ett tystnads papper finns men man kan inte lita på alla. Vissa kan säga vidare till sina kompisar vilket är fel. Skulle man ha sagt vidare nått som ett barn hade gjort eller sagt och personalen hade fått reda det kan man bli polisanmäld och att det blir rättegång på det.

Vad är det som gör att man vågar lämna sitt barn till en plats där människor jobbar som man kanske inte känner .  Jag tror att folk har fått hört av andra människor att det dagiset är bra. Föräldrarna skulle inte lämna över sitt barn till några dem inte visste om hur dagiset var. Man går ju helst och kollar på dagiset och sedan bestämmer sig det är bra. Men man får ju lita på personalen för det kan bli mycket bra.  Omgivningen ser bra ut och personalen bemöter en på ett vänligt sätt så man känner har vill jag att mitt barn ska gå. När jag var och kollade på gymnasium kan man känna här vill jag gå. Det kan ibland vara en känsla i magen som känner att man trivs i omgivningen.  

På förmiddan tog man en promenad ut i skogen och satte sig där och lyssnade på fåglarna eller kollade på spindlar. Eva hade tagit med sig frukt till barnen. Frukt var som godis för barnen. Skogen låg alldeles intill till dagiset så man behövde inte gå så långt. Det var skönt att komma ut till friska luften, För det var ganska instängt och luktade mycket bajs.

Personalen behandlade en på ett vänligt sätt. Under veckans gång fick jag leka med barnen och även städa bort saker. Det jag inte behövde göra var att ringa till föräldrarna och skriva papper.  Jag tycker att det var bra att jag inte fick ringa till föräldrar. Jag kände mig hemma efter första dan. 

Under denna lärorika vecka fick man känna sig lite som en fembarns mamma. Om man började göra flygplanet med ett barn kom alla fjorton barn och ville flyga flygplan. Det negativa med det var att ryggen skadas lätt under en dag, Samma sak när någon grät så ville den komma och fram till en. Det var lite mysigt, dock varade det en väldigt kort stund..

Tålamodet får inte vara kort, Ibland kan en gråta och då började den andra gråta och sen den tredje, då var det oftast att dem var trötta eller att dem hade feber och var sjuka. Men då fick man oftast gå till soffan och läsa en bok, Oftast var det pippi boken som man skulle läsa många gånger. Jag blev väldigt fascinerad av att dem kunde tecken språk, Det var oftast tecken som, mamma jobbar eller tack efter dem hade fått frukt som dem visade med händerna .  Det är väldigt duktigt för ett litet barn. Jag tycker att det är bra att dem får lära sig tecken språk ifall att dem får en kompis som är hörselskadad så vet dem lite vad teckenspråk är och att vissa kan inte höra, att man måste visa med händerna när man ska prata.

Det gick mycket sjukdomar. Efter veckan hade gått och jag skulle börja på min andra prao vecka blev jag sjuk i en hel vecka.  När det går mycket sjukdomar så blir det att personalen blir sjuka. Då förlorar dem pengar på att dem är sjuka och eftersom dem inte tjänar den summan och det kan bli en nackdel.

Dagis, är något jag i framtiden skulle kunna jobba med, som ett sommarjobb. Få vara med barn, se deras utveckling och även hur de socialiserar sig med andra barn. 

Munkebo Förskola

Av: Klara Hasselhuhn