Dagisfröken för en vecka

Jag gick till min PRAO förhoppningsfull, nervös och väldigt glad. Glad över att i en veckas tid få göra något jag tycker väldigt mycket om – vara med barn. När jag kom fram till min praktik så var alla väldigt trevliga och var glada och lika förhoppningsfulla som jag, över att jag skulle vara där. De bemötte mig som vilken vuxen människa som helst som jobbar inom yrket. Jag blev glad över att dem inte behandlade mig som att få ett till barn till avdelningen. Jag blev tilldelad uppgifter som dem även gjorde och jag hade lika stor rätt till att göra saker som dem. Senare på dagen så kom det en fröken och jobbade som jag personligen tycker att jag blev illa bemött av. Jag fick ett knappt Hej och att ge mig uppgifter och låta mig ha del i barnens dag var inte en tanke för henne. Det fick mig att känna att det på något sätt var jobbigt att vara där och att det kändes som om att jag bara var i vägen. Och det jag mest fruktat, att bli som om att ta hand om ett till barn för dem.

Jag tog min rast då och jag tyckte att praktiken var väldigt tråkig och jobbig då, men då träffade jag mina arbetskollegor, Klara och Ida som då var väldigt nöjda med deras avdelning och barn. Min halvtimmas rast tog snabbt slut och jag begav mig upp till min avdelning igen och möttes av några nyvakna barn. Som tur var så kom dem ordinarie fröknarna för min avdelning upp och jag blev bemött bättre än jag hade förväntat mig. Vi satt och pratade om mina gamla tider på dagis eftersom att jag själv gått där.

Jag blev även väldigt förvånad över hur barnen utvecklas på sådan kort tid. Mina barn var mellan ett och två år. Skillnaden mellan den åldern var enorm. En skillnad som jag inte riktigt har märkt förut. Dem äldre barnen hade en stor avundsjuka mot de mindre barnen eftersom att dem är mer hjälplösa. Vilket leder till att dem behöver mer hjälp med dem flesta sakerna. Det blev snabbt mycket gnäll från barnen på grund av att dem ville ha uppmärksamhet från fröknarna och inklusive mig. Det var ett väldigt stressigt tillfälle som uppkom flera gånger om dagen.

Det jag också blev chockad över att se var hur barnen skulle bestämma över en. Vissa skulle ha allting och tog inte ett nej från varken andra barn eller fröknar. Jag blev väldigt glad när jag gick hem på dagens slut eftersom att jag fick väldigt mycket beröm och uppskattning.

Dagen efter gick jag till praktiken och var lite orolig över att möta den otrevliga dagisfröken idag igen. Jag kom dit och blev glatt bemött av både barn och fröknar. Hon som jag hade blivit illa bemött av jobbade inte någon dag resten av veckan vilket blev som en liten lättnad för mig. Vi gick ut och hade fruktstund ute på gården och när vi väl kom in så blev jag väldigt mycket förskolefröken. Jag fick byta blöjor och sedan hämta maten.

 Mina dagar såg väldigt lika ut, men på torsdagen så var det en sak på förskolan som heter Fairtrade fika då dem flesta föräldrarna kom och fikade. Jag var väldigt uppmärksam med att kolla hur barnen betedde sig runt föräldrarna. Det var som om att dem fick respekt för alla och det blev en lugn och trygg stämning. Hur kommer det sig? Kan det vara så att dem kan känna sig övergivna av sina föräldrar och håller så hårt i dem när dem väl träffar dem sen? Som om att dem är rädda för att bli lämnade. Det jag också la märke till och nästan blev lite rörd över var hur mycket syskon tyr sig till varandra. Framförallt i den åldern. Hur att ha dem i närheten nästan blev som en stor trygghet för dem. Jag har lärt mig mycket under den enda veckan på min praktik. Att se hur barn och vuxna tar hand om varandra och vilken tur man har som har den möjligheten att ha fantastiska människor som har hand om ens barn.

När min vecka på Munkebo var slut så ville jag absolut inte gå hem och jag ångrade mig så otroligt mycket att jag hade valt att bara ta en vecka av praktiken. Men som tur var så var min andra vecka också jätterolig! Hoppas att ni också har haft en rolig prao! / Moa J