Relationer mellan anställda.

Jag har under min prao fått möjligheten att observera relationerna mellan de anställda på flygbolaget Malmö Aviation. Relationerna mellan anställda på flygbolaget är förbluffande, alla anställda på Malmö Aviation är som en enda familj, alla känner alla och det är inte bara mellan piloterna utan pilot och flygvärdinnor också.

Inom pilotyrket tycker jag att ska vara lite så att alla känner alla för att det kan bli ganska jobbigt om man har en okänd andrepilot för att man inte vet dens kunskaps nivå bland annat och det kan bli ganska stelt i mellan piloterna.

Men om man kollar på till exempel SAS så är dem ju ändå ca 1500 anställda och då blir det väldigt ofta man får flyga med främlingar. Om man kollar på andra arbetsplatser till exempel som kontor eller liknande så kanske det är så att man inte tycker om sina arbetskamrater och då blir jobbet väldigt tråkigt.

 

Under min prao kände jag mig väldigt välkommen men jag tror att det var bara för att jag kände piloten som handledde mig så bra, men jag tror att man snabbt kan lära sig känna alla för det är inte allt för många som jobbar åt Malmö Aviation.

Jag tycker att det är roligt att piloten som jag praoade med kunde känna igen vem pilototerna i ett annat plan var bara genom att lyssna på rösten och att nästa alla piloter har samma humor.

Det som var tråkigt var arbetstiderna för det långa pass och lite sömn men det hade varit roligare om man hade gjort något annat än att bara sitta och titta hela tiden.

                   

Även dom jobbiga arbetstiderna så tycker jag att pilot är att yrke för mig för att det ett bra betalt jobb och det är kul och man behöver inte anstränga sig fysiskt så mycket.

//Johan Bergman.

Köket på praon

Jag vaknade klockan 07:40 och jag skulle börja jobba klockan 08:00 på IFL Kämpasten . Jag tog en banan och satte mig på moppen och åkte iväg mot praon. Jag kom in och kände lukten av frukosten som höll på att bli förberedd, det luktade jättegott. jag klädde på mig min kockklädsel ungefär vid 08:05 och sen började jag jobba. Jag slutade vid 3 på eftermiddagen och det var en helt okej tid tyckte jag.

 Känslan när man jobbar i ett kök är att man måste vara ganska alert men ändå ganska avslappnad, man kan inte bara stå och vara oseriös men man ska också ha väldigt kul. Det hade vi också. Stämningen var avslappnad och vi skämtade mycket. Personalen och kökschefen hade inte så stor skillnad på det dom gjorde i köket, båda lagade mat och det var egentligen ingen som styrde och ställde i köket. Men det funkade väldigt bra ändå.

När vi började med lunchen så såg man redan då att den skulle bli jättegod. Det tog ca 3 timmar att laga maten till 65 gäster. Jag och Benjamin var jättehungriga och satt och bara väntade på att vi skulle få gå ut till matsalen och ta mat. Vi trodde att det skulle bli kött, potatisgratäng och sås.

När vi fick lunch så sprang vi ut och var först att ta mat. Som vi trodde så var det kött med potatis gratäng och sås.

När jag såg att vi skulle laga mat åt 90 gäster på lunchen så trodde jag att det skulle bli jättestressigt men det blev inte det, vi tog det i en relativt lugn takt. Jag trodde också att dom skulle vara mer hårda mot oss och att vi inte skulle få göra något speciellt, men det fick vi, jag fick steka och smaktillsätta köttbitar och olika grytor och såser. Det var också roligare än vad jag hade väntat mig.

Det var bland det godaste jag någonsin ätit, det var perfekt. Detta var dock den sista dagen vi praoade. De måltiderna vi hade dagarna innan var också väldigt goda, till och med fisken var jättegod och jag brukar inte gilla fisk så mycket. Det var nog roligast att laga pizza bullar, det var som små pizzor som jag fick lägga på ost, skinka och tomatsås på som vi sen rullade som bullar.  Det var också gott. När man stod i köket i 3 timmar i sträck och bara hackar eller skalar något så fick jag skit ont i ryggen så att ibland fick jag ta en liten paus för att sitta ner.

 Den sista dagen fick jag och Benjamin baka två sorters kakor, vi trodde att vi skulle göra fel. Det var precis det vi gjorde också så att när vi trodde vi var klara så sa kökschefen att vi hade gjort dom för stora och vissa för små, så att han sa gör om gör rätt och degade ihop alla igen. Vi gjorde ca 60 choklad och 60 citron kakor på den eftermiddagen.

Under dessa två veckor så var det nästan samma sak varje dag, men det blev inte tråkigt på något vis utan det var lika roligt som första dagen. Det var också intressant för att man fick lära sig att laga olika maträtter och man fick se hur man gjorde olika saker. Man fick också se hur det är att jobba på ett konferens kök.

 // Viktor Wallén 

Jag sitter på tåget en kall och frostig måndags morgon. Jag är på väg till min praoplats det förvånar att Stockholm är fullt med folk till och med så här tidigt på morgonen, ånej tänk om dom är enormt otrevliga och får mig att känna mig i en obekväm situation eller tänk om det blir riktigt tyst, som typ på en begravning, eller så blir det så roligt så jag kanske vill vara kvar över lovet, eller nej, ingenting kan få mig att vilja jobba istället för att ha lov och vara hemma o ta det allmänt lugnt. De tankarna går runt i mitt huvud hela vägen till praoplatsen på Oneoff Skatebutik, senare när jag gått en bit i Stockholms stad, kommer jag till NK det är ett köpcentrum för snobbar i närheten av butiken, när jag står där så tar jag upp min mobil ur fickan för att se vad klockan är, klockan är 9.44. fan då jag börjar ju klockan 10.00 och jag är smart nog att veta att det inte tar 16 minuter att ta mig från NK till oneoff. Jag vill verkligen inte stå utanför deras butik och vänta i flera minuter, det om något kommer bli ”awkward”. När jag kommit fram till Oneoff tittar jag på klockan en sista gång, yes den är 9.58. 2 minuter för tidig är 2 minuter perfekt.

 Jag går fram till öppningen till denna affär jag tar tag i hantagen och inser att det är ju låst. Och då börjar tankarna komma igen. jag skulle inte ha gått hit jag kunde lika gärna gå hem, som förra gången jag praoade här så gick jag hem för jag var för nervös. Fast nu har jag bestämt mig för att jag ska inte banga ur, jag ska stå upp för mig själv, jag ska visa att jag faktiskt är 15år.

Tillslut så kom en tjej ut ur ett rum och kom och öppnade hon är ju ganska snygg.

-          Hej, är det du som ska praoa här sa hon med en vänlig röst.

-          Japp, sa jag lite stelt.

-          Bra! Jag heter Sandra.

-          okej, jag heter Oliver.

Senare började Sandra berätta lite om affären och vad jag kommer att få göra för sysslor.

Jag känner mig lite mindre nervös nu, skönt. Jag fick reda på att jag skulle sopa rent hela butiken för det brukar bli ordentligt smutsig efter helgerna. Jag började att sopa ena delen  av butiken. Ända tills en kille kom in och gick fram till butikens kassa och in till ett rum bredvid. Senare när jag blev färdig med sopandet. Gick jag till rummet bredvid kassan för att ställa in sopan och dör satt snubben han kom fram och sa hej, han var också trevlig.

-          Tjena mannen, jag heter Christoffer och jag ska vara ungefär som din vägledare dom här veckorna.

-          Nice, jag heter Oliver. Det ska bli riktig roligt och vara här sa jag. Senare frågade han om jag åkte skateboard eller BMX.

Jag svarade snabbt med ett ja

-          tur för att jag hatar BMX åkare de är alltid kaxiga och tror att de äger hela plejset, varför tror dom att det heter skatepark, det finns ju faktiskt en anledning.

Ja jag håller med dem är sjukt kaxiga, Sa jag. Fast egentligen tycker jag inte det för jag har inte riktigt haft något problem med dem, och jag har faktiskt en kompis som åker BMX fast en sak hade han halvt rätt med min kompis är faktiskt ganska kaxig. Men jag vågar inte säga det till honom för jag vet inte riktigt var jag har honom, ett problem med mig är jag att kan få mig att känna mig som att jag känt en person väldigt länge fast jag i själva verken precis träffat honom, att jag blir för säker i deras närvaro. Men det kan också vara en fördel. Men i vilken fall som helst så vill jag inte att det ska hända.

Senare den dagen så gjorde jag mina sysslor, och personalen körde lite med mig. Då stod jag där och kollade på väggen ovanför kassan jag har inte riktigt lagt märke till väggen innan men shit den är så fin alla brädor som hänger där o väntar till att bli köpta, jag kände mig som en liten pojke i ett lekland. Brädorna bara hänger där och visar upp sig som en som i en modevisning.

Senare var dagen slut jag sa hej då till personalen och gick på Stockholms gator till stationen, jag tycker att dan var riktigt rolig jag ser verkligen fram emot nästa dag.

//oliver karlsson

Det är fan inget att fira!

Jag står och plockar upp grönsaker, sista dagen av första veckan på praon. Jag drömmer mig bort lite och undrar hur det skulle se ut om jag stod kvar här när jag var 40 år. Plocka upp de här varorna, samma sak dag ut och dag in. Ha en chef som är 10 år yngre än mig och behandlar mig som en hund, fast jag varit här dubbelt så länge som han så tjänar han dubbelt så mycket som mig. Nej inget för mig precis.

Men varför jobbar man kvar? Det borde finnas bättre jobb än Willys? Som en kollega sa, ”varför ska de fira en för att ha jobbat här 10år? det är fan inget att fira!” Varför försöker man inte gå vidare, unga behöver jobb och ställen som Willys är perfekta jobb att börja karriären på. Men vad vet jag, jag har knappt jobbat om man inte räknar med praon. Men det är inget ont mot Willys. Jag skulle vara mer än nöjd att få ett jobb som Willys medans man pluggade vidare efter gymnasiet.

Men om man tänker efter lite, så är ju Willys ändå ett rätt så ok jobb. Man kanske inte har någon utbildning och inte vill ha någon. På Willy

 Så tjänar man ändå snabba pengar. Och man kanske inte har råd att gå på en utbildning på 3år och leva på studiebidrag? Vi lever i en annan värld än i våran instängda stad Sigtuna. Alla har inte samma möjligheter men de borde få ha det!

Skillnaden mellan anställda och chefer

Under de två veckor jag praoat på restaurang Farbror Blå har jag haft ett fullspäckat schema med en variation av arbeten. Måndagsmorgonen började jag vid tio tiden. Farbror blå är en restaurang som är placerad i vackra Sigtuna. Det var där jag träffade de anställda och hade ett skönt lite avslappnat samtal med de om vad vi hade gjort i helgen och vilka brudar dom har träffat. Jag märkte redan då att de anställda inte tog jobbet så seriöst och att det var lite slappt då ”Löken” inte var där. Löken är restaurangchef. Han är en känd man i Sigtuna med respekt hos många. Jag med arbetsvilja tog redan efter första dagen ställning mot de andra och började arbeta så fort som jag kom till jobbet.

Jag fick under de två första dagarna inte lära mig någonting för att vara ärlig. Löken hade planerat en resa och var inte där förrän på onsdagen. Det jag undrade redan då var vad är egentligen skillnaden mellan de anställda och cheferna. Är det så det verkligen ska vara? Är de anställda rädda för att lära mig vad man ska göra eftersom att de inte vet hur Löken vill ha det? Eller skiter de i det helt? När Löken kom tillbaka så fick jag otroligt mycket skäll eftersom jag inte fått lära mig något. Var det mitt fel att jag inte lärt mig eller var det de anställdas fel som inte lärt mig?   Eller kan det vara så att de var rädda för att jag skulle ta deras jobb och att det är därför de inte visar mig något.?

Dagen därpå kom Löken redan klockan sju på morgonen och städade allt som borde ha varit städat.  Jag tycker att som chef så ska man ha lite mer kontroll över sina anställda. En chefs ansvar är ju att förmedla sina kunskaper till sina anställda kan man ju tycka. Vi tar ett exempel då jag kom till restaurangen prick klockan 9. Det var en onsdag som jag aldrig upplevt förr. Jag kom med glädje, förväntningar och kände mig fri från stress. Men detta kan man säga ändrades snabbt. Han som skulle jobba med mig inte dök upp. Jag blev stressad och orolig över att jag skulle få arbeta själv, ställa iordning matsalens, ta beställningar, lämna ut mat och ta in disk. Jag ringde och ringde honom men jag fick inget svar.

Jag arbetade på, klockan tickade otroligt fort kändes det som. En kvart innan öppning så var jag klar. Jag tog emot de första tio kunderna och serverade de. Klockan fem i elva så kommer min arbetskamrat in lite lunkande morgontrött och med en cigg i handen. Det första han säger är ”har du en tändare?” Detta förklarade jag för Löken och han blev vansinnig och pratade med den anställda men det hände inget mer efteråt. Alla bara återgick till att göra det de alltid gjorde. Löken till att skälla och de anställda till att göra som de ville. Det känns konstigt att det finns arbetsplatser som har anställda som inte förstår hur lyckligt lottade de är för att de har ett jobb och så ökar arbetslösheten i världen varje år med ungefär 4 procent. Tänk om alla fick provision för det de gjorde. Så mycket mer som skulle bli gjort och fler som skulle kunna få chansen att få vara anställda.

                              

Av: Jordan Heath

Dagisfröken för en vecka

Jag gick till min PRAO förhoppningsfull, nervös och väldigt glad. Glad över att i en veckas tid få göra något jag tycker väldigt mycket om – vara med barn. När jag kom fram till min praktik så var alla väldigt trevliga och var glada och lika förhoppningsfulla som jag, över att jag skulle vara där. De bemötte mig som vilken vuxen människa som helst som jobbar inom yrket. Jag blev glad över att dem inte behandlade mig som att få ett till barn till avdelningen. Jag blev tilldelad uppgifter som dem även gjorde och jag hade lika stor rätt till att göra saker som dem. Senare på dagen så kom det en fröken och jobbade som jag personligen tycker att jag blev illa bemött av. Jag fick ett knappt Hej och att ge mig uppgifter och låta mig ha del i barnens dag var inte en tanke för henne. Det fick mig att känna att det på något sätt var jobbigt att vara där och att det kändes som om att jag bara var i vägen. Och det jag mest fruktat, att bli som om att ta hand om ett till barn för dem.

Jag tog min rast då och jag tyckte att praktiken var väldigt tråkig och jobbig då, men då träffade jag mina arbetskollegor, Klara och Ida som då var väldigt nöjda med deras avdelning och barn. Min halvtimmas rast tog snabbt slut och jag begav mig upp till min avdelning igen och möttes av några nyvakna barn. Som tur var så kom dem ordinarie fröknarna för min avdelning upp och jag blev bemött bättre än jag hade förväntat mig. Vi satt och pratade om mina gamla tider på dagis eftersom att jag själv gått där.

Jag blev även väldigt förvånad över hur barnen utvecklas på sådan kort tid. Mina barn var mellan ett och två år. Skillnaden mellan den åldern var enorm. En skillnad som jag inte riktigt har märkt förut. Dem äldre barnen hade en stor avundsjuka mot de mindre barnen eftersom att dem är mer hjälplösa. Vilket leder till att dem behöver mer hjälp med dem flesta sakerna. Det blev snabbt mycket gnäll från barnen på grund av att dem ville ha uppmärksamhet från fröknarna och inklusive mig. Det var ett väldigt stressigt tillfälle som uppkom flera gånger om dagen.

Det jag också blev chockad över att se var hur barnen skulle bestämma över en. Vissa skulle ha allting och tog inte ett nej från varken andra barn eller fröknar. Jag blev väldigt glad när jag gick hem på dagens slut eftersom att jag fick väldigt mycket beröm och uppskattning.

Dagen efter gick jag till praktiken och var lite orolig över att möta den otrevliga dagisfröken idag igen. Jag kom dit och blev glatt bemött av både barn och fröknar. Hon som jag hade blivit illa bemött av jobbade inte någon dag resten av veckan vilket blev som en liten lättnad för mig. Vi gick ut och hade fruktstund ute på gården och när vi väl kom in så blev jag väldigt mycket förskolefröken. Jag fick byta blöjor och sedan hämta maten.

 Mina dagar såg väldigt lika ut, men på torsdagen så var det en sak på förskolan som heter Fairtrade fika då dem flesta föräldrarna kom och fikade. Jag var väldigt uppmärksam med att kolla hur barnen betedde sig runt föräldrarna. Det var som om att dem fick respekt för alla och det blev en lugn och trygg stämning. Hur kommer det sig? Kan det vara så att dem kan känna sig övergivna av sina föräldrar och håller så hårt i dem när dem väl träffar dem sen? Som om att dem är rädda för att bli lämnade. Det jag också la märke till och nästan blev lite rörd över var hur mycket syskon tyr sig till varandra. Framförallt i den åldern. Hur att ha dem i närheten nästan blev som en stor trygghet för dem. Jag har lärt mig mycket under den enda veckan på min praktik. Att se hur barn och vuxna tar hand om varandra och vilken tur man har som har den möjligheten att ha fantastiska människor som har hand om ens barn.

När min vecka på Munkebo var slut så ville jag absolut inte gå hem och jag ångrade mig så otroligt mycket att jag hade valt att bara ta en vecka av praktiken. Men som tur var så var min andra vecka också jätterolig! Hoppas att ni också har haft en rolig prao! / Moa J

Munkebo

Älskar du barn och vill se ett åring barn gå upp alldeles rödrosiga om kinderna efter dem har sovit middag.  Där personalen behandlade en på ett väldigt vänligt sett. Då är Munkebo din arbetsplats.

Jag praoade på Munkebo i en vecka, På avdelningen Skrutt. Där var barnen 1-2 år gamla. Barnen kunde inte prata alls bra, de sa bara ja eller nej när dem frågade. Man var tvungen att skriva ett tystnads papper ifall ett barn eller en förälder skulle säga nått som hade hänt i familjen eller av någon annan orsak. Då fick man inte säga det till någon annan utan att det skulle stanna hos mig, var det något väldigt allvarligt kunde man fråga ``Är det okej att jag säger det här vidare för det låter ganska allvarligt´´. Jag tycker att det väldigt bra ett tystnads papper finns men man kan inte lita på alla. Vissa kan säga vidare till sina kompisar vilket är fel. Skulle man ha sagt vidare nått som ett barn hade gjort eller sagt och personalen hade fått reda det kan man bli polisanmäld och att det blir rättegång på det.

Vad är det som gör att man vågar lämna sitt barn till en plats där människor jobbar som man kanske inte känner .  Jag tror att folk har fått hört av andra människor att det dagiset är bra. Föräldrarna skulle inte lämna över sitt barn till några dem inte visste om hur dagiset var. Man går ju helst och kollar på dagiset och sedan bestämmer sig det är bra. Men man får ju lita på personalen för det kan bli mycket bra.  Omgivningen ser bra ut och personalen bemöter en på ett vänligt sätt så man känner har vill jag att mitt barn ska gå. När jag var och kollade på gymnasium kan man känna här vill jag gå. Det kan ibland vara en känsla i magen som känner att man trivs i omgivningen.  

På förmiddan tog man en promenad ut i skogen och satte sig där och lyssnade på fåglarna eller kollade på spindlar. Eva hade tagit med sig frukt till barnen. Frukt var som godis för barnen. Skogen låg alldeles intill till dagiset så man behövde inte gå så långt. Det var skönt att komma ut till friska luften, För det var ganska instängt och luktade mycket bajs.

Personalen behandlade en på ett vänligt sätt. Under veckans gång fick jag leka med barnen och även städa bort saker. Det jag inte behövde göra var att ringa till föräldrarna och skriva papper.  Jag tycker att det var bra att jag inte fick ringa till föräldrar. Jag kände mig hemma efter första dan. 

Under denna lärorika vecka fick man känna sig lite som en fembarns mamma. Om man började göra flygplanet med ett barn kom alla fjorton barn och ville flyga flygplan. Det negativa med det var att ryggen skadas lätt under en dag, Samma sak när någon grät så ville den komma och fram till en. Det var lite mysigt, dock varade det en väldigt kort stund..

Tålamodet får inte vara kort, Ibland kan en gråta och då började den andra gråta och sen den tredje, då var det oftast att dem var trötta eller att dem hade feber och var sjuka. Men då fick man oftast gå till soffan och läsa en bok, Oftast var det pippi boken som man skulle läsa många gånger. Jag blev väldigt fascinerad av att dem kunde tecken språk, Det var oftast tecken som, mamma jobbar eller tack efter dem hade fått frukt som dem visade med händerna .  Det är väldigt duktigt för ett litet barn. Jag tycker att det är bra att dem får lära sig tecken språk ifall att dem får en kompis som är hörselskadad så vet dem lite vad teckenspråk är och att vissa kan inte höra, att man måste visa med händerna när man ska prata.

Det gick mycket sjukdomar. Efter veckan hade gått och jag skulle börja på min andra prao vecka blev jag sjuk i en hel vecka.  När det går mycket sjukdomar så blir det att personalen blir sjuka. Då förlorar dem pengar på att dem är sjuka och eftersom dem inte tjänar den summan och det kan bli en nackdel.

Dagis, är något jag i framtiden skulle kunna jobba med, som ett sommarjobb. Få vara med barn, se deras utveckling och även hur de socialiserar sig med andra barn. 

Munkebo Förskola

Av: Klara Hasselhuhn 

Café Biscotti

Ledsen, roligt, tråkigt, positivt, negativt, glädje, sorg och uppmuntran. Det är det vi känner när vi går och spenderar vår lön på ett uselt café, men kanske är det värt det. Det är caféer som gör oss mänskliga.

En vecka borta från skolan slutade med en vecka på café. Från en mardröm till en upplevelse jag inte ångrar. Efter att ha jobbat på ett litet café i Vallentuna vid namn Café Biscotti, blev ett jobb jag inte skulle tacka nej till. Från att ha sått i köket och plockat disk till att servera må vara jobbigt ibland, men samtidigt var det en underbar känsla, Dra inte förhastade slutsatser förens du har provat på det själv.

Alla gör misstag inklusive dig och mig, jag råkade, inte alls med flit, ta sönder ett glas, mindre än ett dricksglas men större än ett shotglas. Onsdagen den 17 oktober var inte min tur dag, jag gjorde bort mig totalt inför hela caféet, Det var då jag tappade det såkallade glaset. Carro, min arbetes kollega, som jag lyckades skämma ut mig för, bad mig att plocka upp dem sista glasen ur backen, jag tog de två sista, men såg dock inte det tredje lilla glaset som låg längst in i hörnet, den var nästan osynlig, eftersom jag inte såg det tog jag backen hastigt och så for glaset i backen, glaset krossades i bitar och det blev glassplitter över golvet, Carro kollade på mig och log och sa att det inte gjorde något så jag plockade bara upp det så var det över sen.

Denna lärorika vecka har varit en spännande vecka, att ta initiativ är en av några saker jag måste öva på.  Det kommer hjälpa mig i framtiden för att jag ska lyckas med saker jag gör, Under hela veckan fick jag städa, servera och även diska. Min vecka på café har varit rolig, samtidigt väldigt tröttsam eftersom att i mellan åt så var det inget folk, då jag bara stod, blev det rätt tröttsamt fort, det är nackdelen med att jobba på ett café. Det roligaste var att få servera, när kunderna spred ut en glädje när dem fick maten, då blev man som gladast när dem var nöjda.

Det vi gör på caféer, Öppna upp oss för folk, prata om våra problem, får ut våra känslor, diskutera och när vi får göra våra behov de vill säga träffa nytt folk. Allt det här gör att vår vardag blir mänsklig, caféer oss mänskliga. 

Av: Nathalie 

Lugnet

Vi kom in i biblioteket och hälsade snabbt på biblotikarien, Anders. Han förklarade hur han jobbade och hur det gick till i ett bibliotek, när vi då stod där inne i hans arbetsrum så tänkte jag för mig själv, hur orkar denna människa med allt detta lugn, tystnaden, ensamheten. Jag tycker det verkar väldigt stelt, tråkigt att sitta själv i ett bibliotek och titta på vilka böcker som ska köpas in och då och då gå och titta om det finns några tillbakalämnade böcker att ställa tillbaks till sina rätta platser. Lugnet, tystnaden, ensamheten, den gamla lukten av böcker, verkar vara ett perfekt ställe att vara på om man bara vill vara eller få saker gjorda.

 Anders visade sedan oss runt i biblioteket, arkiven, alla bok hyllor, de olika avdelningarna, jag kunde inte sluta lägga märke till allt damm som låg överallt. Jag började undra om det inte fanns någon städerska som dammade av alla böcker någon gång i veckan men det verkade som att dammet var en del av biblioteket.  Jag tänkte sedan vidare på lugnet som bara slog som en våg mot mig när jag kom in i biblioteket, jag tänkte på hur lugnet kommer påverka min praoplats om jag kommer kunna koncentrera mig bättre eller om jag kommer bli tröttare, mer trög sint, det märktes sedan av jag tyckte jag blev allt mer rastlösare för varje dag som gick i biblioteket.

 Vi hade uppgifter som att sortera tidningar från andra världskriget i kronologisk ordning, men man kände hur lugnet påverkade en och att man bara ville ut och springa eller rent av gå och lägga sig att sova.

Jag undrar hur människorna som jobbar på biblioteket är, när vi mötte dem så verkade dem lite tillbakadragna, dem kändes lite blyga, eller inte lika fyllda med energi som de människor vi mötte på serveringen. Dem verkade vara tagna av lugnet om man säger så. Men vad skulle världen vara utan lugnet? Stress, stress och återigen stress, människor skulle inte kunna ta det lugnt utan alltid vara spända och förväntansfulla. Stressen de människor vi mötte på biblioteket hade var verkligen noll, ingen var stressad, när vi skulle få våra första uppgifter frågade hon om vi tyckte det var okej, vi sa såklart ja, när vi väl var klara efter en hel dag, tyckte jag hon blev lite förvånad av att vi var klara med sorteringen. Som att vi hade stressat igenom uppgiften. Men vi hade tagit det väldigt lugnt och inte stressat alls, det var som att hennes lugn var, helt enkelt ett större lugn än vårat. Hon hade haft det lugnet all den tiden hon jobbat där. Jag jämförde våra lugn lite och hennes lugn var klart större än mitt, hon pratade lugnt och rätt så stilla, gick lugnt, pratade aldrig så värst mycket utan bara var lugn. Men det kanske varierar på åldern hon var en kvinna runt 45 års ålder, hon kanske hade fått slut på stressen när hon börjat jobba där, tagits av allt lugn, anpassat sinn livs till efter lugnet. Medans jag en kille på 15år som hade kroppen full med energi, kom in i lokalen och bemöttes av lugnet ville jag ärligt bara sova…

Återigen tillbaks till vad lugnet kan göra med oss, är rent av fascinerande. Lugnet kan kopplas ihop till ord som sinnes ro men även ord som bekväm, att vara lugn kan oftast menas som ett annat ord för att vara slö eller lat av sig. Ett exempel på detta är; ”Åke ligger hemma i soffan och tittar på tv och tar det väldigt lugnt, Åkes mamma kommer in och Åke hade lovat mamma att ta ut soporna. Åke visste om det men hade bara legat kvar i soffan och tagit det lugnt, han hade bara rent av ingen motivering alls att göra det. Åkes mamma kommer in i Åkes rum och frågor; Har du tagit ut soporna? Åke svarar nej att han har bara tagit det lugnt och bara varit, Åkes mamma säger då att Åke bara är för slö och lat för att göra det, Åke påstår bara att hans lugn har varigt för stort.”  Det är ordet lugn som nu kan förknippas med bekväm, han hade det så skönt att bara ligga där, att han inte alls hade någon motivering att resa sig upp för att hämta soporna och sen gå ut i kylan för att slänga dem. Åkes mamma påstår bara att Åke är för lat och slö för att göra det. Det är exakt det här som jag tycker lugnet gör till oss, ibland blir det för stort och ”kväver” våra tankar. Ibland så kan man ligga i soffan och tänka; jag borde gå ut och motionera eller göra någonting aktivt, men sen där, kommer lugnet och drar ner tanken till botten igen. Nej jag gör det någon annan gång, jag ligger så skönt här och bara tar det lugnt. Lugnet kan sänka våra motiveringar väldigt enkelt rent sagt.

Luften på biblioteket var rätt så kvav av sig, så det kanske var därför man blev så lugn, lungorna fick inte lika mycket syre och där av kroppen lugnar sig för att anpassa sig till miljön. Jag skulle nog inte kunna tänka mig jobba på ett bibliotek, vare sig som biblotikarie eller på klipparkivet. Jag skulle aldrig kunna hantera det stora lugnet eller jag skulle kunna det om jag kanske var äldre, om jag hade fått nog med all stress och alla äventyr så skulle jag nog kunna tänka mig ett jobb där. Men man får ta lugnet som det kommer, men man får omvandla det t.ex. lugn som man kan sova till eller lugn som man kan få arbeta ostört i. Man har ett fritt val vad man vill göra med lugnet.  

Av: Alex Eriksson 

Fleece, varma byxor, jacka, galonbyxor, stövlar, mössa och vantar. CHECK!!

Fasta tider dag in och dag ut. Hur kul är verkligen det? Det tog mig tre dagar att komma in i rutinerna på Väringaskolans förskola. Att leka med de små barnen är som att vara liten igen och kunna sitta i sandlådan och äta sand tills munnen är full eller tills det gula snoret har runnit ända mer till munnen.

Men kul var det att vara där? Jag blev väl omhändertagen av personalen och barnen. Under min vistelse på Väringa fick jag vara med i tre olika barngrupper, treåringarna, fyråringarna och femåringarna. Femåringarna och fyråringarna kunde själva gå på toaletten och hade lärt sig dagsrutinerna hur bra som helst. När man var med dem så var man en i leken. Men med treåringarna så var det en helt annan sak. Personalen och jag var tvungen att hela tiden hålla koll på vad dem gjorde, vilken lek dem lekte, rann det snor ner för näsan eller om dem var kissnödiga? Var man inte snabb nog så kunde det hända en olycka och då fick man hjälpa dem att byta byxor. Om olyckan inträffade så hade man tur om dem inte var ute med alla galonkläder på sig.

Men jag tycker personligen att årsgrupperna inte ska vara tillsammans hela dagen och inte blandas med de andra grupperna som lärarna tyckte. För då är inte grupperna lika stora och när grupperna var varför sig så lekte dem jätte bra med varandra. Det var oftast olika lätta uppgifter som barnen fick göra med varandra ex. ta reda på vad det var för väder, skriva i almanackan vilket datum det var och rita en stor täckning tillsammans.  Treåringarna är tio stycken, fyraåringarna är 12 stycken och femåringarna är 14 stycken.

 När dem fick leka fritt så var det ofta fult i alla rum. Men mest barn var det nog i ritrummet, alla tyckte om att måla och rita. Ibland kunde det hända att det blev bråk och många började gråta. Det viktigaste som barnen sa hela tiden var att ”alla skulle få vara med” och det är mycket viktigt när man leker så att ingen blir ledsen.

 Väringaskolan och förskolan har en organisation som leds av ett familjekooperativ och det betyder att de har möjlighet att ta in färre barn än vad de måste göra på kommunala skolorna och förskolorna. Jag tyckte det var mycket barn på Väringa och där hade man ändå 2 pedagoger per grupp. Undra hur det då är på en kommunal förskola som man oftast har mer barn i gruppen och en pedagog per grupp.  Jag tycket inte det är bra, istället kan man göra fler grupper men det kan var svår för det är inte så många som vill jobba på dagis.

 Jag tror att om man är färre i grupperna så har fröknarna lättare att se barnens utveckling och alla barn får ta lika stor plats i gruppen. När de är små så vill alla ha uppmärksamhet och alla ska få lika mycket.  Det kan vara svårt för en fröken att ge alla barn lika mycket uppmärksamhet om det är många i en grupp. Barn blir glada när man säger positiva saker till de och inte negativa för då kan det göra att dem börjar gråta. Men man kan inte heller låta de göra vad som helst för då skulle det gå lite hej vilt.

Fasta tider är något som är viktigt för små barn. Till exempel barnen har vila en halv timme per dag och tiderna är halv två till två. Om dem skulle sova tidigare så skulle dem somna för tidigt på kvällen och vakna morgonen där på hur tidigt som helst. Om dem skulle sova senare eller sova längre så skulle det vara svårare att lägga dem på kvällen för då är dem inte trötta. Men rutinerna kommer man in i och vänjer sig med tiderna.

Av: Pauliina Hyyppä Bennet